Efter Klingan i P2 gör nu Wretlind sitt eget radioprogram på Spotify.
När Spotify lanserade möjligheten att bygga appar 2011arbetade jag på Sveriges Radio. Ganska tidigt dök idén upp i huvudet att man borde kunna kombinera pratljud från radion, såsom mellansnack, prat om låtarna och artistintervjuer, med själva musiken, som låg på Spotify. När Spotify strax senare gjorde det lättare att följa personer och artister, och därmed prenumerera på andras låtlistor, då blev det ännu lättare. Vi satt och experimenterade med sommarpratarna och gjorde spellistor med några pratare och klippte in deras musikval mellan pratet.
Därför är det otroligt roligt att se att den gamla radioprofilen Lennart Wretlind nu gjort verklighet av visionen. Sedan några veckor gör han sitt gamla radioprogram med världsmusik, fast inte i radion längre, utan som en spellista på Spotify.
Varje program består av en timme musik och prat, med inspelat mellansnack med Wretlinds karaktäristiska röst. Mellansnacket är publicerat som egna “album” på Spotify, men fungerar egentligen endast när det spelas upp i spellistorna.
Många kanske tycker mellansnacket stör musiken. Men för mig, som lyssnar på program som Wretlinds gamla Klingan, för att hitta ny musik, är det otroligt värdefullt att få veta lite om musiken, och artisten. Sammanhanget, historien bakom, för mig är den otroligt viktig, den gör det lite lättare för mig att placera musiken i ett kontext.
Det fiffiga med lösningen är att rättighetsfrågorna löses automatiskt. Spotify betalar ersättning till musikskaparna, medan den som står för pratet får ersättning från sin uppdragsgivare. Samtidigt kan “programmet” finnas kvar på Spotify under betydligt längre tid än som oftast tillåts på Sverigesradio.se, där 30 dagar är standard för program med musik. Klassiskt long tail-resonemang – ju mer nischat, ju mer relevant för en viss, smal målgrupp – desto längre livslängd. Och desto mer behov av att använda nya kanaler för att nå ut. Radions klassiska “här och nu” är mindre relevant än långsiktighet och kvalitet.
Ytterligare en poäng är att public serviceradions innehåll kanske kan nå ut till en ny publik som kanske inte lyssnar på traditionell fm-radio, eller orkar hålla koll på och leta efter programmen på Sverigesradio.se. “Vi ska finnas där publiken finns” är en devis som radion har, och hela orsaken till att projektet med Spotify och Wimp drogs igång.
Ironiskt nog pensionerades Wretlind från Sveriges Radio i vintras, Det här projektet görs i samarbete med skivbolagen. Har man gjort fantastiska program hela sitt liv så är det svårt att bara sluta. Minns Eldorado med Kjell Alinge, eller kolla in hans intervjuer med legender som Patti Smith, Janis Joplin, Otis Redding och John Lee Hooker.
Nu väntar vi bara på att resten av Sveriges Radio följer i Wretlinds spår och gör sina bästa grejer tillgängliga. Vågar vi hoppas på en ordentlig satsning kring sommarens sommarpratare?
Näthatskollen gillade inte att jag hade bloggat och citerat Carl Bildt när han svor.
Det blev lite diskussioner i mitt facebookflöde i fredags efter att antimobbningsorganisationen Friends hade lanserat en ny version av sin facebookapp mot hat och mobbing på Facebook. Appen, Näthatskollen, kommer efter att den förra fb-appen, Mobbningssimulatorn, blev stoppad.
Appen bygger på att den analyserar ord i facebookstatusar, och utifrån detta varnar för olämpliga uppdateringar, och sätter någon sorts allmänt betyg på hur juste man är på Facebook.
Flera personer, däribland Christian Gillinger och Ulrika Good, påpekar det stolliga i sättet att analysera statusuppdateringar på det här sättet. En simpel ordräknare räcker helt enkelt inte.
“Ja, ja, det viktiga är väl att man visar på problemet”, kan man kanske då invända.
Ja, om “problemet” är att det förekommer mobbning på Facebook, då är det väl rätt.
Tyvärr tror jag inte det är så enkelt.
Kruxet är att kampanjen kan få oss att tro att mobbning är så enkelt och synligt som att det skulle gå att se på val av ord. Min erfarenhet är tvärtom att mobbning och trakasserier oftast formuleras mycket mer subtilt än så. Barn lär tidigt exakt hur de ska formulera sig för att retas lagom mycket, utan att riskera att åka dit på ett enskilt yttrande eller enstaka händelse. Mobbning är ofta en serie av små elaka hånanden, vart och ett tillräckligt litet för att undvika reprimand, men sammantaget blir de en tjock mur av elakheter som drabbar den utsatte. Allt för att göra det enklare att backa om man blir påkommen av någon vuxen, eller någon annan med auktoritet, ”Äh, det var bara ett skämt”.
Genom att hävda att det var ett skämt kan barnen enkelt prova sig fram för att hitta exakt hur långt de kan gå, utan att riskera något. Jag har själv sett det på nära håll många gånger.
Det kan låta cyniskt, men ofta är det nog bara ett sätt för barn, när de är på väg att bli större barn, eller ungdomar, att prova sig fram. Att se hur de kan uttrycka sig för att klättra på den alltid närvarande statusstegen.
Tittar man på nätdiskussioner är det samma sak där. Redan för tio år sedan försökte man sig på att filtrera på ord för att få bort fula ord, men hela tiden överlistades systemet av människan. Man satte in stjärnor mellan bokstäverna. Bytte ut bokstäver mot siffror. Skapade egna hemliga koder.
Det enda som har funkat är faktiskt att ha människor som granskar och modererar samtalet.
När kommentatorsdiskussionen blossade upp för två år sedan, i samband med att flera stora tidningar drog ned på möjligheten att kommentera på deras sajter, hade jag en diskussion med entreprenören Anton Johansson om teknik kontra redaktörsskap. Jag hävdade att det krävs redaktörer för att styra tonen i debatten, Anton menade – som jag minns det – att tekniken redan finns för att moderera samtalet, och pekade på Reddit som exempel. Oavsett vem av oss som har rätt så bygger även Reddit på mänskig medverkan i form av medlemmarnas bidrag. På samma sätt är Facebook helt beroende av att medlemmarna rapporterar in överträdelser, det är omöjligt att ha koll annars.
På Ziggy arbetar vi just nu med ett projekt med Centrum för Lättläst där vi tar fram ett kommentarsfält som även personer som har olika former av funktionshinder ska kunna använda. En tydlig sak vi ser där (vi har precis genomfört en förstudie i form av en målgruppsanalys) är olika folk uttrycker sig online, och hur svårt det kan vara att förstå vad som händer, i en artikel, i en text eller i ett kommentarsfält. Det sägs så mycket mellan raderna, och olika människor, från olika kulturella sfärer, olika intressegrupper i samhället, i olika kontext, uttrycker sig på så olika sätt.
Att förstå ett samtal skrivet i text är faktiskt en djupt komplicerad process som kräver hela vår kunskap som kommunicerande människor. Än så länge är det omöjligt för maskiner att klara av detta, variationerna är för stora. Den stora faran med kampanjer som Näthatskollen är att vi förleds att tro att det räcker med smarta filter för att bli av med mobbningen och trakasserierna. Och ingenting kunde vara mer fel. Behovet av mänsklig närvaro i samtalen på nätet har nog aldrig varit så stort som idag.
Egentligen är det här samma diskussion som vi haft om filter som ska kontrollera vad våra barn gör på internet. Jag trodde faktiskt vi kommit längre idag än att vi fortfarande tror det kan räcka med ett filter. Alla som jag pratat med i den här diskussionen har så länge jag minns betonat hur viktigt det är att vi talar med våra barn om vad man gör online, och numera också om hur man uttrycker sig online. Kanske är det samarbetet med antivirusföretaget Norton som gör att Friends gör detta, men det känns ändå väldigt märkligt.
Det positiva med hela näthatsdebatten är att diskussionen om vad som är okej att säga och inte sprids till allt fler, inte bara oss mediemänniskor. När Hannah Graaf bloggar om det hat som hon och hennes inte särskilt kända man tvingas utstå – och får positiv respons, ja, då ger det i alla fall mig hopp. Friends kampanj, däremot, gör mig bara ledsen.
Sedan vi förra året skaffade vår 3D-printer (Makerbot) får jag ofta frågan vad man ska ha den till. Som all ny teknik så finns det flera svar varav alla kanske inte är så bra. Men nu har jag hittat en tillämpning som inte bara är intressant utan också fyller ett viktigt behov.
Efter att ha utvecklat en teknik att omvandla utraljudbilder till 3D-modeller så insåg Jorge Roberto Lopes dos Santos, en industridesigner i Brasilien att dessa modeller skulle vara perfekta för blinda föräldrar att kunna “se” sitt barn redan i livmodern. Precis som vi seende kan via ultraljudsbilderna.
Jag ska inte gå in på turerna kring vem som sagt vad och så, men bråket i sig är intressant av flera skäl.
Det första är att man kan se attacken från TU som ett uttryck för tidningarnas ekonomiska kris. Genom att rikta blicken utåt och fokusera på en annan fiende kan man sluta leden. Och utifrån ett branschperspektiv är det så klart rätt agerat. Det är TU:s jobb att slåss för tidningar, på alla sätt de kan. Samtidigt är det svårt att inte se desperationen i utspelet.
Det stora problemet är dock inte utspelet i sig – det lär klinga ut i medierna inom några dagar – utan vad det gör för förändringsarbetet, som pågår på tidningsförlagen.
Det tidningarna gör är ju att förvränga verkligheten. Genom att beskriva tidningarnas problem på ett ganska oärligt sett ger man en bild som jag inte tror gynnar tidningsföretagens arbete mot bättre lönsamhet online. Det är ingen ny fråga – jag har tjatat om det förut – och jag trodde verkligen vi hade kommit längre.
Rent konkret är det mest uppseendeväckande uttalandet att att public service skulle vara ett hot mot tidningarna, eller kanske till och med det största hotet. Det är ju faktiskt bara trams.Det är bara att titta på trafiksiffrorna. Tar man bort SR från listan, hur stor del av konkurrensen skulle försvinna? Vi talar om några procent. Räknar man sedan i sidvisningar som mer speglar faktiskt mediekonsumention, eller i tillbringad tid, och det blir uppenbart att tidningarna borde rikta fokus mot Facebook, Google, Instagram, och andra sociala medier i stället. DET är det den unga publiken gör i stället för att läsa deras nyheter. Bengt Ottosson är förvisso inne på detta i den här intervjun, men det är inte riktigt så man presenterat det utåt.
Diskussionen om konkurrens är också märklig. Kanske är den viktig för högsta cheferna att ha, av principella skäl. Men alla som suttit på de här redaktionerna vet hur snacket går, det klart att SR konkurrerar med Aftonbladet, att DN konkurrera med AB, Svd, osv. Alla jämför sig med varandra hela tiden. “Vad gjorde de som var bra, vad gjorde vi bättre?” och, tyvärr lite för ofta “ha, nu var vi x minuter snabbare”.
Men i grund och botten är ju den konkurrensen bra. Allt blir bättre av konkurrens. Lyckligtvis har vi nått så långt att de flesta nyhetssajter idag vet värdet av att profilera sig med unikt material, egna anslag, egna röster, i stället för att konkurrera i den breda fåran.
Intressant angående det är att föremålet för konkurrensen, Aftonbladet.se (som nämns i originalartikeln i Radiotidningen), har av någon anledning inte gett sig in i debatten. Kan det månne vara så att Jan Helin faktiskt inte känner sig speciellt hotad? SR är trots allt en trög supertanker i jämförelse med Helins snabbfotade armada av små, snabba attackfartyg.
“Här är det meningen att Aftonbladet ska rasa mot Sveriges Radios nya sajt eftersom en artikel i SR:s personaltidning säger att de nu vill bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben” och ett alternativ till Aftonbladet, som i dag är den överlägset största digitala nyhetsförmedlaren.
Jag försökte bli arg en stund i onsdags. Det gick inte så bra. Jag blev mest förundrad och försjönk i grubblerier.”
Den stora faran är ändå vad den här typen av utspel ger för effekt internt, gentemot kollegor och alla i tidningsbranschen som jobbar på att hitta de nya affärerna online.
Vad sänder man för signaler när man menar att SR är det stora hotet? Om detta skulle stämma så borde väl tidningarna redan ha tjänat miljoner på sina webbar, om SR nu haft en icke-nyhetsinriktad webb sedan 1995?
Genom att rikta fokus på andra aktörer riskerar det egna arbetet bli lidande. Journalisterna som jobbar på tidningarna, ska de tror på detta?
Affärsutvecklarna som letar nya intäkter, ska de tro på detta? I så fall spelar det ju inte så stor roll vad de gör så länge public service får härja fritt på nätet. Eller?
Nej. Såklart. Den tolkningen är ju helt galen.
Jag är rätt övertygad om – och jag tror de flesta tidningschefer innerst inne håller med om det – att vägen framåt för tidningarna är att hitta nya sätt att tjäna pengar – må det vara betaltjänster eller smartare, modernare, mer effektiva annonslösningar. Men det kräver ju att man förändrar sitt interna sätt att jobba, att journalisterna slutar se annonser som något ont, och att säljarna får en större förståelse för läsarna/besökarnas behov.
Gamla sanningar måste revideras. Inte för att vi vet vad de nya är eller kommer att bli, men för att vi vet att vi måste hitta nya.
Behovet av innovation och nya satsningar är större än någonsin. Att då ägna sig åt låtsas som att problemet är något annat blir bara kontraproduktivt.
I ett större sammanhang kan vi så klart diskutera vad vi ska ha public service till. Jag arbetade ett år i Radiohuset och har den största respekt för den journalistik som görs där.
Utmaningen, som jag ser den och som jag tror jag delar den synen med många andra som jobbar med digitala medier, är att SR har så förbaskat svårt att nå ut med allt bra som görs.
Mycket av det stammar ur en gammal tradition där marknadsföring och sälj ses som något fult. “Journalister ska göra radioprogram, inte marknadsföra dem.” En syn som naturligtvis inte håller i dagens värld av informationsöverflöd där vi alla är våra egna personliga varumärken.
Men jag upplevde också en mer eller mindre uttalad oro från ledningshåll kring hur hårt man vågar marknadsföra sina program. SR har förvisso ett uppdrag att t ex nå unga (ur sändningstillståndet), men samtidigt finns den här regeln om förhandsprövning, som är minst sagt svårtolkad.
Effekten blir att det blir ett politiskt spel om hur aggressivt SR vågar kliva fram på den digitala arenan, vilket, enligt min uppfattning, enbart leder till färre lyssnare, minskad relevans för svenska folket och i längden sämre utnyttjande av public service-medlen.
Utifrån ett licensbetalarperspektiv vill vi så klart få så mycket journalistik och program ut av pengarna, och så stor effekt som möjligt på de saker som vi tror det kan ge, som demokrati, kunskapsöverföring, folkbildning, och granskande av makten. Den stora kostnaden för att göra programmen och gräva fram nyheterna är ju redan tagen – ska vi gömma undan resultatet då?
Problemet är alltså inte att SR nu ska bli “för bra” på att nå ut med sina nyheter (och sitt enorma programutbud), utan att de varit historiskt sett alldeles för dåliga på det.
Sedan att det finns personer inom stora mediekoncerner som vill minska public service uppdrag är en annan sak. Men det är faktiskt ingen som säger just nu.
En till liten detalj är att SR sedan 2011 erbjuder alla sina program och ljud (det finns över 700 000 ljud på SR.se öppet tillgängliga idag) för inbäddning av såväl privatpersoner som kommersiella företag. Det tidningsföretag som känner sig hotat av SR kan alltså enkelt bädda in valda delar av SR:s sändningar, nyhetsklipp och program, komplettera med egna fördjupningar, egna analyser, och dessutom tjäna pengar på det genom att lägga in annonser på sidorna. Expressen och DN är några av de som till exempel använt Radiosportens direktsändningar under stora fotbollsmatcher på det sättet. Utnyttja detta, i stället för att försöka begränsa radions onlinenärvaro.
Bildt satt i ett samtal med Googles “head of free expression” Ross LaJeunesse. Båda uttryckte stöd för demokratirörelser och mänskliga rättigheter, och lovade att de båda gav stora stöd till sådana organisationer, utan att vilja berätta mer om dem, för att skydda dem.
Bildt menade också att censuren i Kina verkar fallera. Trots att myndigheterna övervakar och censurerar Kinas motsvarighet till Twitter, Weibo, så märker kineserna det. De ställer jobbiga frågor, och när frågorna raderas frågar de varför.
“Det påverkar den allmänna debatten. Det ljusnar”, sade utrikesministern.
“Du kan inte slå 700 miljoner människor i Kina som vill ha tillgång till information”, sade Ross LaJeunesse.
I nästa panel satt Robert Hårdh från Civil Rights Defenders, Patrik Hiselius från TeliaSonera och Ingvar Åkesson, generaldirektör för FRA.
Åkesson började prata om att FRA ser industrispionage och piratkopiering som ett stort problem, vilket fick bland andra Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, i publiken att upprört fråga varför FRA höll på med sådant. Åkesson ville inte svara, men lite senare erkände han ändå att FRA inte får arbeta åt andra än svenska myndighet och stasägda företag. Om det inkluderar Teliasonera har jag ingen aning om.
Hiselius från just Teliasonera fick också frågor om hur Uzbekistanskandalen påverkat synen på telekomföretagens arbete i korrupta länder, men han kunde inte svara på något, inte ens ge ett övergripande svar, utan hänvisade enbart till Teliasoneras styrelse.
Franscesca Bosco från FNs brottsbekämpande organisation talade om att 556 miljoner människor varje år drabbas av nätbrott och lärde oss att det i Rumänien finns en hel stad, Hackerville, där folk begår onlinebrott som yrke, för “det finns ju inte andra jobb”.
Själv var jag lite nedstämd efteråt. Jag hade kanske hoppats på mer prat om demokratiseringsmöjligheter, eller i alla fall få höra något om politiska och företagsinitiativ i den riktningen.
Men, trots allt är det ändå väldigt bra att sådana här seminarier arrangeras. Framför allt för att människor inom teknik, samhälle, MR-organisationer och politiker får mötas.
Det är också lovande att göra att utvecklingen i Kina går framåt. Vi är många som tror och hoppas att internet och uppkoppling i sig driver på utvecklingen mot ökad öppenhet, större utbyte av information och därmed ökad kunskap och möjlighet för människor att påverka sin egen situation.
Och när Bildt sitter på scen och förklarar skillnaden mellan Twitter och Weibo – “Weibo är faktiskt lite mer avancerat, har fler funktioner” – då känns han nästan som tonårig geek som just upptäckt en ny värld.
Å andra sidan blev det betydligt snårigare när Bildt fick frågan om teknik i sig kan vara ond. Hans svar var nej, och sedan följde ett långt krångligt svar om exportregler och hur telekomutrustning både kan användas kommunikation (bra saker) och övervakning av befolkningen (inte så bra).
Det var mycket prat om cyberbrottslighet och digitalt industrispionage. Visst, det skulle vara naivt att tro att brottsligheten inte följer med när resten av världen blir uppkopplad och digital. Att fattiga utsatta människor inte skulle använda de digitala nätverken för att göra vad de kan för att överleva, det är inte konstigt.
Tror det är viktigt att vi har ett visst mått av sans i den frågan.
Frågan är om det är internet i sig vi ska bekämpa då, eller fattigdomen, utsattheten, som är grogrunden för brottsligheten, som i Hackerville-fallet.
Det också viktigt att inse att internet inte är något annat än den fysiska köttvärlden. Samma trams, samma människor, samma skurkar, samma entusiaster, samma skeptiker.
Visst, på internet går allt mycket fortare. Det är fantastiskt bra om vi använder det till bra saker, men det kan lika gärna användas av dåliga krafter, och det vill vi så klart bekämpa. Och nettot blir ändå positivt, som utvecklingen i Kina verkar visa på.
Men det bästa slutordet kom ändå från Robert Hårdh, Civil Rights Defenders:
På fredagen pratade Evgenev Morozov – av SvD kallad ”digital kättare” och en välkänd kritiker av vad Silicon Valleys ibland extrema teknikoptimism, och just nu aktuell med boken ”To save everything, click here” – på Mediedagarna i Göteborg. Darja lyssnade till hans tankar.
Evgenev Morozov på en workshop i Kirgizistan 2007.
Yttrandefrihet, kreativitet och makt är viktiga begrepp när vi ska diskutera risker i en värld som delegerar allt fler beslut till kod i stället för till människor, menade Evgenev Mozorov vid sin föreläsning på MEG13.
”I dag finns ofta gråzoner i lagrummet, där människor väger samman faktorer som avsikt och skada när beslut ska fattas om vad som är tillåtet och inte. Men så fungerar inte programmerade algoritmer”, menade han och pekade på några exempel.
Algoritmer, ursprungligen skapade för att hålla kommentarsfält fria från ovårdat språk, blir skadliga för både författare, förlag och läsare när de också automatiskt censurerar boktitlar. Något som exempelvis gjort att en bok med titeln ”Vagina” presenterats om ”V****a” hos några av de stora bokhandlarna på nätet. En utvecklare invänder säkert att sådana problem går att lösa, men Morozovs poäng var att företagen som ligger bakom liknande algoritmer inte har incitament att lägga pengar på programkod som garanterar kreativ frihet för människor.
Ett annat problem belyste han med genom att beskriva hur Bettina Wulff (fru till Tysklands tidigare president Christian Wulff) klagade när Googles automatiska sökordskomplettering föreslog ord som ”eskort” och ”prostituerad” när någon googlade hennes namn. Google svarade med att de helt enkelt presenterar relevanta sökord baserat på data om vanliga sökningar och innehåll på nätet. Personligen reflekterade jag då över att i stort sett samma argument används i besluten om vilka ord som får ingå i amerikanska ordboken ”New Oxford American Dictionary”*. Skillnaden är att man där utgår ifrån ordval hos de människor som skriver i tryckta medier, i stället för de som googlar på nätet. Borde man inte likställa de två argumenten? Men Evgenev frågade retoriskt ”Vilket ansvar tar Google för de individer som får sina liv förstörda?”, och jag blev honom svaret skyldig.
Myndigheter behöver ta ställning i liknande frågor, eftersom det vore oetiskt av dem att lämna medborgare utlämnade till att agera i sina roller som konsumenter, argumenterade Mozorov från scenen. Han efterlyste reglering och översyn av algoritmer rent generellt, liknande sådana man nu börjat diskutera och utforma i den finansiella sektorn.
Personligen tycker jag att tanken på revision av kod känns både rimlig, konstruktiv och relevant i en värld där algoritmerna som sådana verkligen kan ha stor inverkan på våra liv. I min fantasi skulle varje företag med större datamängder och en verksamhet som påverkar stora mängder människor behöva redovisa saker som
vilka grundläggande designprinciper de använder som styrmedel när de värderar om en ny möjlig algoritm är önskvärd eller inte. Lite som Asimovs robotlagar.
ha tydliga processer och dokumentation för algoritmer, för att möjliggöra insyn i fall av ”digitala härdsmältor” eller allvarliga problem.
Trots det tycker jag att Morozov är fel ute i sin grundläggande teknikskepticism. Hans tanke att Netflix skulle kunna använda information om våra beteenden som grund för att ge alternativa slut på tv-seriers avsnitt till olika målgrupper, eller till individer baserat på dagsform, är varken långsökt eller konstig. Men att se det som ett hot mot kreativitet på det sätt som Morozov varnar för är korttänkt, eftersom det innebär att man helt frånser mänsklighetens inneboende önskan att emellanåt bli både överraskad och utmanad.
För mig ligger det nära till hands att inte se Morozov som teknikskeptiker i första hand, utan snarare som en pessimist ifråga om den mänskliga naturen. Jag skulle önska att han såg mer av de mänskliga drivkrafter som alltid fört oss framåt; nyfikenhet, kreativitet och en obändlig önskan att testa saker vi inte gjort förut.
(För dig som är mest intresserad av Evgeny Mozorovs egna ord, läs You Can’t Say That on the Internet, en artikel från New York Times som ligger mycket nära hans presentation på MEG.)
*Se Erin McKeans inspirerande TED-talk om vad som är fel med traditionella ordböcker på TED.
