in sociala medier

Näthat, utanförskap och marginaliserade män


Jag såg till slut Uppdrag Granskning om näthatet.

Det första som slår mig är hur pinsamt det här är för H&M. Ett så stort företag med så stora resurser,  som gör stora genomarbetade satsningar på sociala medier, och ändå går det så fel. Hamnade i en lång diskussion om detta på Facebook, hur uppenbart det är att det är något som gått allvarligt fel inne hos klädjätten, trots att de vägrar erkänna det explicit inför intervjukamerorna.

För mig visar detta bara än en gång hur otroligt viktigt det är att ha ordentliga policys på plats när man börjar jobba på allvar med sociala medier, och att kan har resurser, organisation och bemanning redo, inte minst när man har 13 miljoner fans på Facebook.

Pinsamt också för polisen, som faktiskt verkar ha nollkoll. De fattade inte ens att hon Julia hade blivit hotad. De trodde de handlade om ärekränkning. Och lite läskigt med tanke på hur mycket polisen lägger på att jaga andra nätbrottslingar, läs fildelare.

Men överlag är programmet ändå en rätt sorglig historia.

Först blir jag bara arg. Sedan mest sorgsen över dessa menlösa låtsasaggro män, eller pojkar kanske man ska säga.

De menar inte det de skriver. De förstår inte att det de skriver betyder något för någon. De är så ovana vid att märkas att de inte tror de gör det. En minns inte ens att han skrivit något elakt. ”Det var ju bara text”, ”jag menade inte så”, ”alltså det var bara något jag skrev i stundens hetta”. De är så aningslösa. De har ingen koll alls.

De verkar helt omedvetna om att det ens finns en värld utanför deras egen. Att någon annan skulle kunna reagera på det de gör. Att det ens finns andra människor.

”Hur tror du hon känner?” frågar reportern.
”Inte vet jag, jag tror inte hon bryr sig”, svarar hataren.
Det är som att de är ensamma i världen, utanför.

En annan sak som slår mig är hur de skyller ifrån sig.
”Det var ju tusentals kommentarer, inte bara jag”.
Hur det spridda ansvaret blir ingens ansvar. Gruppen anonymiserar.

Slutsatsen blir naturligtvis, som andra påpekat, att det är otroligt viktigt att upplysa alla dessa utanförmän om att detta faktiskt inte är okej. Att hot i text är hot likafullt. Att världen på internet faktiskt är densamma som ”köttvärlden” utanför, som juridiskprofessorn Mårten Schultz kallar den.

En av kvinnorna i programmet pratar om hon tappar tron på mänskligheten. Är det detta som rör sig i huvudet på unga män i utanförskap? Bristande logik, impulsbeteende, torftigt språk och total brist på självinsikt? Tänker på en gammal artikel i Business Week jag läste för kanske femton år sedan, om hur kvinnorna kommer ta över makten, för de behärskar det som är viktigt framöver: att kunna kommunicera.

Tänker på Susan Faludis decenniegamla bok Ställd, om hur många traditionella män hamnat utanför de senaste decennierna när industrierna monterats ned, och samhället moderniserats. Hur deras kunskap, deras yrkesstolthet, gamla hantverkskunnande, deras engagemang, helt blivit obsolet i den moderna uppkopplade världen. Är det de männen som idag i Sverige känner ett sådant utanförskap att de spontant bara sluggar mot allt det där konstiga nya? Som feminism, jämställdhet, mångfald, invandrare som inte bara kommer hit utan också vill vara med i samhället, ställer krav, kvinnor som ställer krav i offentlighetens ljus?

Jag har full förståelse för att man kan känna frustration när världen därute förändras, och man själv inte förstår denna förändring, och inte heller känner sig delaktig i den. Med det sagt ursäktar det naturligtvis inga hot eller personliga påhopp. Och självklart finns det män som dessvärre menar allvar av sina hot, som inte bara hatar i ”stundens hetta”.

Men det stora problemet vi diskuterar idag handlar inte om om detta fåtal riktiga våldsverkare, det handlar om de enorma volymerna med hatiska kommentarer, som faktiskt verkar vara skrivna mer eller mindre slentrianmässigt, inte för att männen menar dem bokstavligt, utan mest som en desperat protest.

Därför är jag ändå rätt glad att den här debatten kommer upp nu. För det är precis upp på bordet, ut i verkligheten den ska. Även om polisen inte tycker det, vilket man naturligtvis kan misstänka hänger  ihop med polisens valhänthet i frågan.

Men upp på bordet ska den, så här ser de förvirrade männen ut i Sverige 2013. De har förvisso funnits där hela tiden, kvinnohat är inget nytt. Men nu syns de för första gången öppet för oss andra. Vi kan se dem, vi kan se deras hat. Kanske kan vi också se deras utsatthet.

Jag tror det är viktigt att vi ser att det är de här männen som näthatet egentligen handlar om. Det handlar inte om provocerande kvinnliga debattörer, eller tjejer som säger ifrån på Facebook. Det handlar om män som inte kan hantera den nya världen, män som hatar.

Näthatet borde handla om männen. Hur når vi dem? Hur tar vi snacket med dem?

En kollega berättade om sin dotters skolklass, en nia här i en förort här i Stockholm. De hade snott någon av tjejernas mobiltelefoner och tjuvläst deras facebookkonversationer, och sedan blivit så upprörda av det tjejerna skrivit om vilka killar som var snygga och inte, att de började skriva mängder av hatiska, fullt synliga kommentarer på Facebook. Kallade dem slampor och liknande.

Men när tjejerna sedan konfronterade dem med detta, då tog det inte många sekunder innan de pudlade. De hade inte heller, precis som männen i Uppdrag Granskning, förstått vidden av sitt agerande, de verkade inte tro att någon skulle läsa det ens.

Nu vet de, tack vare att tjejerna sade ifrån.

Och det är här vi kan lära. Genom att säga ifrån kan vi lära de här männen och pojkarna att det faktiskt inte är okej. Att det är ett brott att hota någon, även på internet. Tillsammans kan vi få fler att förstå detta.

  • http://www.bisonblog.se Fredrik Wass

    Bra inlägg! Jag tycker dock att det blir lite slirigt om man dels säger att det är kvinnors uppgift att säga ifrån mot de aningslösa männen, och dessutom att helt utelämna vår egen roll som ”vanliga män” i problematiken. Du skriver om ett vi och dem. ”Hatarna” som inte förstår bättre och ”vi” som är upplysta. Jag skulle vilja säga att vi alla (både kvinnor och män) har en inneboende hatare i oss, som de flesta av oss lärt sig tygla och hantera på ett konstruktivt sätt. Bara genom att förstå den inre hataren tror jag vi kan komma till rätta med de mest extrema varianterna. Istället för att distansiera oss och säga ”vi är inte som dem” borde vi kanske se strukturerna även i våra egna tankar och flöden. Men det är ju väldigt komplext allting förstås.

    • http://zackrisson.net Mikael Zackrisson

      Tack för kommentar.
      Jag kan erkänna vi och dem-aspekten i min text. Det är naturligtvis en brist i resonemanget. Men det är också det jag försöker komma förbi, genom att faktiskt försöka förstå vad som får hatarna att hata. Jag tror inte lösningen står att finna i att söka ”den inneboende hataren” i oss, utan snarare i att försöka sätta oss in i andra personers utanförskap. Svaret finns inte inom oss, utan samtalet med andra. Jag tycker Mattias Hagbergs text i GP ( http://www.gp.se/kulturnoje/1.1215459–det-handlar-om-samhallshat- ) är väldigt intressant i det avseendet. Om vi i ”medieeliten”, vi som ändå har ett språk, en arena, ett sätt att göra oss hörda på, om vi nu är så avskydda av flera av dessa ”hatare”, vad beror det på? Finns det något vi kan göra åt det? Eller rättare sagt: Vad har vi, i eliten, för ansvar för att vissa anser att vi är en censurerande elit som sprider en samhällslögn?

      Och det ör naturligtvis både mäns och kvinnors uppgift att säga emot de aningslösa männen, inte enbart kvinnornas. Om du gjorde den tolkningen så har jag uttryckt mig slarvigt.

  • Pingback: Nej, Facebook har inte försämrat debattklimatet online – tvärtom | ZiggySays()

  • Pingback: Näthatet och vad som kan göras åt det | No size fits all()