in Media

Regeringens passivitet skjuter publicservicetanken i sank

Den gamla världen mot den nya. Så kan man kanske klassificera debatten som rått kring att tv-licensen, förlåt public service-avgiften, som numera ska tas ut även för innehav av dator, ja för all utrustning som kan ta emot direktsändningar av tv på nätet.

Den gamla synen på att gemensam tv och radio måste finansieras gemensamt, mot de ungas syn på medier där public service sällan haft en särställning, utan tävlat med miljoner andra i den nya uppmärksamhetsekonomin.

Själv ser jag det som självklart att public service ska finnas, och finansieras med allmänna medel. Att sedan licenssystemet är föråldrat och knöligt, det är en annan, i mina ögon mindre sak. Spelar roll om det heter skatt eller licens, typ.

Jan Stenbeck brukade säga att politik slår pengar, men att teknik slår politik.  I min värld är det precis det som har hänt här.

Politiker och cheferna på de olika bolagen och verken som ska driva public service-systemet, de kör på som alltid. Rent tekniskt och juridiskt har Radiotjänst helt rätt när de hävdar att innehav av datorer ska vara nog för att man ska tvingas betala licensen. Och rent tekniskt så är det inte en fråga för SVT, eller Sveriges Radio eller UR, som får klä skott i debatten, oförskyllt. Och rent juridiskt kan man, som jag, tycka att det EGENTLIGEN inte borde spela så stor roll hur avgiften tas ut.

Problemet är att den yngre generationen, som konsumerat media på ett helt annat sätt, de ser inte det här. I deras värld är det SVT som begär pengarna. För dem handlar det mer om ett mediebolag som försöka sätta upp en tvingande betalvägg, än ett samhållsintresse som sjukvård, vägar och skolor som ska finansieras med allmänna medel.

Gamla stofiler (som jag själv tillhör i det här fallet) kan hävda motsatsern hur länge vi vill. Skämten om hur man automatiskt tvingas betala för en massa saker som man inte använder, de sprids ändå.

Bilden av SVT som ett föråldrat, tondövt, världsfrånvänt bolag naglas fast i alla fall. SVT får ta hela smällen, för det är det mest publika, kända public service-bolaget.

Förvisso kan man tycka att SVT, SR och UR har sig själva att skylla ändå. Hade de utvecklat sina program och tjänster så att de fortsatt vara relevanta för för dagens 20-åringar, då hade de inte haft det här problemet. De har å andra sidan hållits rätt hårt av regeringen på sistone med diskussionen om konkurrens med kommersiella medieföretag, och kravet på förhandsprövning.

Likväl är det ändå svårt att inte rikta kritiken mot regeringen och kulturministern, för deras vägran att lösa licensfrågan. Elaka tungor pratar om bilden av 100 anställda på Radiotjänst i Kiruna som skulle behöva förlora jobbet om licensen omvandlades till skatt, och hur illa det skulle se ut för en regering som månar om jobben.

Eller så är man så konspiratorisk att man ser att den här kritikstormen mot public service egentligen inte alls är något problem för den moderatledda regeringen, utan tvärtom ganska välkommet.

Själv skulle jag, som varm anhängare av public service, önska att vi kunde vrida tillbaka debatten till vad den borde handla om: Vad ska vi ha public service till? Och tvinga de undflyende politikerna att ta ansvar för sitt agerande.

Genom att förvägra en modernisering av licenssystemet skjuter regeringens passivitet hela publicservicetanken i sank.