spegelperspektiv

in #Blogg100

Test: Narrative ger oss nya bilder av våra liv #Blogg100

Vi lever i en bildintensiv tidsålder. Mycket av det vi gör, det vi äter, de vi träffar instagrammar vi, på konserter lyser det av mobilskärmar i publiken av alla som vill dokumentera tillfället. Tillgängligheten och enkelheten har gjort alla till fotografer på bara några år.

Den svenska wearable-kameran Narrative Clip rider delvis på denna trend, men går samtidigt tvärtemot den. Jag har nu använt den i drygt två veckor, nästan varje dag, inte hela tiden och under alla tillfällen, men under många. Det här är mina intryck.

Två saker kan konstateras inledningvis: Det här är verkligen första versionen av en produkt, där både hårdvara och app ingår. Mycket är halvbra och kommer såklart bli mycket bättre i kommande versioner.

Men Narrativekameran är också första steget mot något helt nytt. En plattform för att skapa helt nya sätt att dokumentera och föreviga våra liv, som jag tror vi bara sett början på. Potentialen är enorm och endast vår fantasi sätter egentligen begränsningarna.

Rent praktiskt är kameran enkel att använda. Den fotograferar hela tiden var trettionde sekund, förutsatt att jag inte stoppat den i fickan, placerat den upp och ned, eller den har laddat ur. Men för att få se bilderna krävs lite pill. Först måste man föra över bilderna till en dator, surfplatta eller smartphone funkar inte. Och du måste göra det via sladd.

Sedan laddas bilderna upp i molnet. Eftersom det blir väldigt många bilder – vi pratar hundratals om dagen – så måste du i princip använda molnet för lagring, hårddisken skulle bli full på några dagar annars.

Dessutom är det i molnet som bildanalysen görs, för i nästa steg skickas bilderna, uppdelade ”ögonblick” (moments) till en app i din iPhone, där dessutom appen valt ut de bästa bilderna, och gömt alla andra, så du slipper se hundratals bilder på tak och suddiga väggar.

Hela proceduren tar ett tag, har kameran varit igång länge kan det vara över en gigabyte som ska laddas upp och processas. Till slut får du en notifiering i telefonen om att nya ögonblick finns att beskåda. I appen kan du då skrolla igenom alla bilderna, vilket i sig kan vara rätt tidsödande, för även om många bilder sållats bort kan det fortfarande vara hundratals bilder en vanlig dag.

Narrativeappen

I appen kan man bläddra bland ”moments”, stjärnmärka, och exportera bilder. Alla bilder ligger dock i molnet, så det kan ta ett tag att ladda in bilder när man vill titta på dem.

Appen lämnar också en hel del övrigt att önska. Det går inte att zooma in på bilderna, så det är väldigt svårt att avgöra om hur skarpa de är. Exportfunktionerna till sociala nätverk och andra ställen är också lite buggiga. Jag lyckades först inte föra över bilderna till telefonens egen kamerarulle, för jag inte hade tillåtit appen att komma åt mina bilder, men det förstod jag först efter att fått hjälp av Narratives support. Överföringen buggar också en del, några gånger har det dykt upp fler bilder från ett tillfälle, trots att jag redan trodde jag fört över alla bilder.

Detta om det praktiska.

Men det fascinerande med att använda Narrative är att se vilka bilder som skapas, för bilderna skapas ju verkligen ”av sig själva”. Jag lär mig mer om sig själv genom att använda kameran. Jag får helt nya bilder, bilder på mina händer, bilder på när jag interagerar med andra, man ser gester, poser, som kanske inte hade fångats annars. Det är mycket viftande med händer, ofta ser jag ett samspel med personen jag är med, jag upptäcker att jag pillar väldigt mycket på mina läsglasögon. Och dricker kaffe typ hela tiden. Tyvärr klipper kameran ofta av huvuden, en tanke är att kameran borde vara mer vidvinklig. Samtidigt är det kanske inte det viktiga. Genom att få bilder på i prinicip allt jag gör utanför hemmet får jag en visuell bild av mitt liv som gör att jag kommer ihåg mer av vad jag faktiskt gjort. Det blir lite som min egen privata bilddagbok.

Integritetsfrågorna då? Jovisst finns de med hela tiden. Flera personer i min närhet gillar inte känslan av att bli fotograferade. Mina kollegor på Ziggy har inte så mycket att välja på, vi ska ju leva som vi lär. Min 8-åring tog omedelbart kameran när hon såg den, och dubbelklickade som en tok på den; genom att dubbelklicka på framsidan skapar man en manuell exponering, men det är svårt att veta om och vad det blir, för man får ingen feedback från kameran. När hon sedan vill ha kameran på sig i skolan fick jag dock säga stopp; jag kan tänka mig att personalen i skolan skulle ha en del synpunkter på det.

Det blir mycket bilder på händer.

Min stora insikt är att kameran tar bilder av händelser och människor som jag kanske annars inte hade fotograferat. Ett exempel är vardagliga situationer på jobbet. Tidigare när jag slutat på ett jobb har jag faktiskt ofta insett att jag har extremt lite bilder på de människor som jag jobbat extremt nära med under flera år, och som jag delat glädje och jobbiga utmaningar med. Med Narrative Clip får jag för första gången bilder på mina kollegor, och då fotograferade under sin yrkesövning, när de lägger huvudet på sned och ifrågasätter mig, står och viftar framme vid tavlan under en workshop, eller skrattar under ett möte. Bilder som verkligen är snapshots av min vardag.

Kameran är också så ny att den ofta blir en snackis när jag träffar folk. ”Spelar den inte ljud också”, är en vanlig fråga från oroliga bekanta. Den blir lite av en förtroendegrej, typ ”är det okej om jag använder den här under vårt möte, jag lovar att inte publicera något utan att kolla med dig först”. Sedan kan jag mejla över en bild efteråt om det fastnade något.

Jag kan också tycka det finns en poäng med långsamheten i användandet. Om man är ute och träffar folk så går det inte att se bilderna på en gång, utan man måste vänta till man för över dem efteråt. Tvärtemot hela intragram och selfie-trenden.

Det jag saknar mest är en bättre programvara för att hantera och sortera bilderna. Att enbart använda en app där bilderna bara syns i halv skärmstorlek räcker inte. Jag vill ha en webbtjänst för datorn där jag kan dra och flytta bilder som jag själv vill, sortera dem och namnge olika typer av bilder, olika händelser.

Jag skulle också vilja att den den automatiska bildgallringen kunde vara mycket smartare. Eftersom den har gps-data på alla bilder, tidpunkter, och även accelerometerdata så borde det gå att få ut bildserier som ”Min promenadväg till jobbet”, ”Luncher”, ”Möten med kollegor”, eller mer bildspecifika saker som ”Mina händer”, ”När jag äter”, och så vidare. Möjligheterna är enorma.

Min slutsats är att Narrative är ett intressant första steg på något som med all sannolikhet kommer förändra vårt sätt att dokumentera våra liv och lära oss mer om oss själva. Det är bara att tänka på vad som kommer hända när bildkvaliteten blir bättre om en eller par generationer och bildprogramvaran.

Smygselfie i hissen

Smygselfie i hissen

Arbetsmöte med Darja,

Arbetsmöte med Darja

Promenad längs Årstaviken

Promenad längs Årstaviken

Workshop med rosa lappar och mycket diskussioner

Workshop med rosa lappar och mycket diskussioner

En teaterföreställning genom Narratives ögon

En teaterföreställning genom Narratives ögon

Magnus i profil

Magnus i profil

Ziggyaner på Årets Byrå

Ziggyaner på Årets Byrå

Peter fångad i stunden

Peter fångad i stunden

Josefine och Darja har kul på jobbet.

Josefine och Darja har kul på jobbet. 

En timelapse-film av bilder tagna med Narrative-kameran under en cykeltur.

Fotnot: För den som vill veta mer om Narrative och tankarna bakom kameran gjorde jag en intervju med grundaren Martin Källström nyligen.  

Detta är inlägg 2 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 1 mars 2014.