5 trender att hålla öronen öppna för

ljudtrender

Den här bloggposten är baserad på en presentation jag höll på konferensen ReadMe i Lund den 26 maj 2015.

#5 Pratradion fortsätter att växa

Själv skrev jag en artikel om poddradio redan 2006, då det fortfarande var väldigt nytt i Sverige. Det som fanns då var ganska nischat och inspirerat av programmen i USA.

Sedan kom Filip & Fredrik och skapade den första stora svenska poddradiovågen. Mycket tack vare att de helt enkelt var kända från tv.

Någon som skapade sig ett eget namn var Kristoffer Triumf tack vare hans intervjupodcast Värvet, som även fick en engelskspråkig upplaga.

Något man kan fundera över är varför det gick så mycket långsammare i Sverige än i USA för poddradio att bli en etablerad medieform. Förmodligen handlar det mycket om att det i USA dels redan fanns en etablerad pratradiotradition, men kanske framför allt att de helt enkelt har längre att pendla till och från jobbet. Här skulle det vara intressant att se hur mycket löpartrenden och det ökande cykelpendlandet har spelat in i etablerandet av en vana att lyssna på poddradio här i Sverige.

Det senaste som händer nu är att etablerade medier inspireras direkt av specifika poddradioprogram. Då är det i första hand den amerikanska podcasten Serial som grävde i ett antal olösta mordfall och hur de har influerat både Aftonbladet att skapa grävpodden Fallet och den reklamfinansierade podden Spår som skapats av personer från bland annat P3 Dokumentär.

#4 Bilföretagen lurar er

I takt med att biltillverkarna blir allt bättre på att skapa effektiva och bränslesnåla bilar så blir motorerna samtidigt tystare och tystare. Samtidigt vill många bilköpare fortfarande ha bilar som låter mycket.

Hur hantera detta?

Jo. En del bilföretag löser det på, så att säga, naturlig väg och bygger in nya rör mellan motorn och kupén och leder helt enkelt in mer ljud den vägen.

Andra företag installerar en helt digital lösning i bilen där de spelar upp inspelat motorljud som styrs av hur mycket föraren gasar.

En av biltillverkarna som inte hymlar om detta är Renault. Det kan vi se i detta klipp där en tysk youtube-recensent demonstrerar de olika motorljuden man kan ställa in i en Renault Clio GT.

#3 Från LP till streaming

Jag är säkert inte ensam om att ha inlett mitt ljudbokslyssnande med Stjärnornas krig-kassetterna som släpptes i början av åttiotalet i Sverige. De är inte så bra som man minns dem. Parallellt med detta fanns ju bland annat Tintin på LP-skiva. Det som förenande de här var att det handlade om dramatiseringar för att få plats med berättelserna på en kassett eller en LP-skiva.

När det blev billigare med kassetter såg vi också att inläsningarna av hela böcker ökade. Och som sedan släpptes på cd-skiva i stället. Båda på kassett och cd blev det väldigt omfångsrikt med många kassetter eller skivor.

Först med mp3:orna kunde inläsningarna samlas på en skiva.

Nu finns det flera olika sajter som jobbar med Spotify-modellen, alltså att läsarna betalar en fast månadsavgift och får tillgång till alla böcker som tjänsten har.

Och då handlar det också ofta om att det är samma tjänst som tillhandahåller både e-böcker och ljudböcker. Själv föredrar jag amerikanska Scribd eftersom de har både e-böcker, ljudböcker, och ett stort utbud av serier. Tyvärr bara på engelska. Ännu.

#2 Vi börjar prata med våra saker

Så då närmar vi oss toppen. Plats 2 är att vi börjar prata med våra saker. I både telefonerna och numera klockorna från Apple finns Siri som du kan ställa både den ena och den andra frågan till. Och det finns självklart motsvarigheter hos de flesta företagen som säljer mobiltelefoner och smarta klockor.

Men det vi ska titta på här är den forna köpsajten Amazon som nuförtiden även är ett hårdvaruföretag som tillverkar läsplattor och annat som ska göra det enklare för kunderna att köpa från dom. Vare sig det är fysiska produkter eller digitala.

Amazon har nyligen lanserat något som de kallar för Amazon Echo. Det är helt enkelt en liten ständigt uppkopplad högtalare. Så fort du börjar prata med den så utför den olika sysslor. Av någon anledning så svarar den inte om man säger Echo till den utan i stället är den programmerad att svara på Alexa när man hälsar på den.

Och det kommer vi se i den här typiskt amerikanska reklamfilmen för produkten.

#1 Babelfisken är här

Där hittar vi det som generationer har längtat efter sedan Douglas Adams Liftarens guide till galaxen sändes i BBC för första gången i slutet av sjuttiotalet. Nämligen Babelfisken. Babelfisken är ju för de som mot förmodan inte har läst Liftarens guide till galaxen en varelse som bor i örongångarna och livnär sig på hjärnvågor. I ersättning översätter den alla språk som bäraren hör.

Ett första steg mot att göra det här till verklighet tog vi när Microsoft släppte en betaversion av Skype Translator. Skype Translator är en version av deras vanliga videosamtalstjänst där de har byggt in en artificiell intelligens som i realtid översätter och läser upp vad den andra personer säger i samtalet.

Här är ett exempel på hur det kan fungera från en organisation i USA som jobbar med att erbjuda mikrolån i Syd- och Latinamerika.

Förra året, 2014 alltså, presenterade jag följande fem trender inom digital läsning på ReadMe.

De var:

  • 5. Är Amazon på väg till Sverige? Nja, inte riktigt än. De har ett kontor som säljer deras molntjänster har fortfarande inte öppnat sin svenska butik.
  • 4. De flexibla skärmarna börjar vi se ute i affärerna nu.
  • 3. I förra årets statistik ökade antalet utlån av e-böcker. Årets statistik släpps i morgon, den 27 maj.
  • 2. Att sälja e-böcker i särskilda tidsbaserade paket var ett av de nya distributionssätten vi tittade på förra året.
  • Men 1:an på listan, Spotify-modellen är det som har exploderat.

Hela presentationen av trenderna inom digital läsning hittar du här tillsammans med länkar till mer läsning.

Jag åkte på ett hackathon och blev bättre på mitt jobb

Sveriges Radios utvecklingschef Jacob Hamacher välkomnar deltagarna och drar igång 24-timmarshacket.
Hackawaybussen redo att köra iväg deltagarna för en intensiv helg av kreativitet och kodande.

Hackawaybussen redo att köra iväg deltagarna för en intensiv helg av kreativitet och kodande.

Vi pratar ofta om att jobba agilt och i tajta team. Att bryta gamla mönster, sluta utreda, sluta göra alla dessa förstudier, och börja prototypa i stället.
Ibland är vi grymma på det här på Ziggy. Ibland faller vi av olika skäl tillbaka i gamla hjulspår och driver våra projekt enligt vattenfallsmodellen.

Det finns dock ett utmärkt sätt att tvinga sig själv att jobba agilt – sätt tuffa tidsbegränsningar.
Ibland tvingas vi att göra det av praktiska skäl. Men det finns också grymma metoder för att öva på detta. Vi kör ofta workshops med sånt, men ännu bättre är att göra det på ”riktig”. Ett grymt sätt är att åka iväg på ett hackathon.

På ett hackathon måste du och ditt team få ihop något, bygga en digital tjänst, på en extremt kort tid, ofta bara 24 timmar.

Sveriges Radios utvecklingschef Jacob Hamacher välkomnar deltagarna och drar igång 24-timmarshacket.

Sveriges Radios utvecklingschef Jacob Hamacher välkomnar deltagarna och drar igång 24-timmarshacket.

Så var det häromveckan när jag var på Hackaway tillsammans med omkring 40 andra och byggde tjänster kring radio och podcasts, sponsrade av Sveriges Radio.

På ett dygn hann vi i vårt team, bestående av fyra personer, prova en idé, inse att hälften inte var görbart, krisa, diskutera – ofta ganska högljutt – tänka om, få ny energi, faila igen, och sedan göra om allt en eller ett par gånger till.
Det är en otroligt påfrestande process, men också väldigt belönande, både för att man faktiskt når ett resultat, men minst lika mycket för insikterna under arbetets gång.

Jag skulle vilja sammanfatta lärdomarna så här:

  1. Insikt i hur man tar en idé och verkligen försöker förverkliga den, inte bara pratar om det, utan ser hur görbart det är. Och går i mål med en liten del av den.
  2. Insikt i hur svårt detta är.
  3. Insikt i hur många gånger man måste tänka om under resans gång. Varje gång innebär en rätt stor ansträngning på teamet, man måste fatta beslut, bestämma sig för vad som är viktigast, men också en stor glädje när beslutet är fattat.
  4. Insikt i hur viktigt det är att jobba nära andra, strateger, konceptutvecklare, front end, back end. Om man inte jobbar nära varandra hinner man inte se problemen, tänka om och göra rätt.
  5. Glädjen i att skapa, se hur idéer föds och utvecklas. Nya idéer dyker upp genom gamla. När man stöter och blöter en idé händer saker.
  6. Glädjen i att lära. Det här att man tvingas tänka om så många gånger gör att det man tvingas bearbeta mängder av frågeställningar som annars, under ett mer vanligt utredningsprojekt, kanske skulle komma upp till ytan under en lång, lång tid. Nu har vi helt plötsligt lärt oss väldigt mycket om området på kort tid, tack vare att vi tvingade oss själva.
  7. Svårigheten i att hålla ihop ett team, få alla att jobba åt samma håll, få alla att känna delaktighet, speciellt om man inte känner varandra jättebra innan. I vårt team vad vi två från Ziggy som kände varandra rätt bra, en person till som jag lärt känna under våren, men den fjärde personen var någon som ingen annan av oss i teamet hade jobbat med eller kände sedan tidigare. Även om man kan dela visionen, så har alla olika personlig drivkraft. Det är kanske den knepigaste delen, speciellt på ett hack, dit alla åker för att det är kul. Ingen är chef, men alla vill skapa något.

Vad gjorde vi i Team Poddify då?
Jo, vi byggde embryot till en poddportal, som ska göra det lättare att hitta poddar utifrån hur delade och omtalade de är i sociala medier. Och vi kan väl säga att vi bevisade att det var görbart. Vi gjorde varje steg av processen, rent tekniskt, men hann aldrig bygga ihop alla delarna till en fungerande tjänst. Så fort vi alla kan komma loss från familjeliv, sambosar, resor, jobb och allt annat som fyller tillvaron ska vi göra det. Känslan av att kunna skapa fantastiska saker tillsammans kan ingen ta i från oss. Och det tror jag gäller alla som deltog i hacket. Den energi och glädje som skapades, dels när vi jobbade själva med vårt egna projekt, men kanske än mer när man vid redovisningen på slutet såg alla smarta, snygga, roliga, tänkvärda projekt andra hade gjort – den energin finns kvar länge länge.

Kolla gärna in några av de fantastiska projekten som skapades.

Äntligen en arena som förstår att skapa sammanhållning med publiken

Egentligen är det obegripligt att det har tagit så lång tid. Och jag vet inte om Tele2 Arena är först, men de är i alla fall tidigt ute.

Inte bara med wifi som faktiskt funkar – det går att kolla på livevideo via deras egen app via wifi trots att 21 000 personer var på arenan igår, när Hammarby spelade fotboll. Man kan följa matchen live via fyra olika kameror i arenans egna app, lite nördigt kanske, men det funkade i alla fall. Får de repriserna att funka ordentligt blir det användbart på riktigt.

Ganska stor skillnad mot mitt första besök på Friends Arena för något år sedan, då det tog typ en timme att få upp en bild på Instagram via den obefintliga mobiltäckningen. Wifi var inte att tänka på då.

Men wifi är ändå bara en hygienfaktor 2014.

Det fina de gjort på Tele2 Arena är att börja använda skärmarna inne på arenan till att skapa interaktion med publiken. De visar helt enkelt upp bilder och texter från sociala medier taggade med #tele2arena på skärmarna. Bilder från Instagram och tweets från Twitter.

Instagrambilder på skärmarna inne på Tele2 Arena, live under matchen

Instagrambilder på skärmarna inne på Tele2 Arena, live under matchen

Jag såg skärmarna gå live någon gång i början av andra halvlek igår. Först bara lite allmänna tweets om att folk var på plats, och selfies från Instagram.

Men ganska snart blev det uppenbart att fler och fler på plats såg vad som hände och började publicera både bilder och texter riktade mot publiken på arenan.

  • Vinka Kennedy, skrev någon.
  • Ni som håller i banderollen på övre läktaren, kan ni styra upp den så den inte hänger så snett, twittrade en annan.
  • En av pissoarerna på sektion 337 läcker, fick vi också veta, vilket fick mina 13-åriga medbesökare att skratta gott.

Det kan tyckas som ett banalt exempel, men jag tror ändå det kan ha en ganska stor betydelse i arbetet med att göra våra fotbollsarenor till trevliga platser att besöka, utan våld och bråk. En fotbollsmatch en lördageftermiddag är ändå lika mycket en familjefest som ett tävlingsarrangemang. Ganska många i publiken är kanske inte jättefokuserade på matchen i varje enskild sekund. Framför allt inte när tempot på plan sjunker och spelet inte riktigt fungerar.

  • För det första skapar återkopplingen från arena till publiken en skön vi-känsla. Det är vi tillsammans där som skapar stämningen, inte bara de mest sjungande fansen, eller spelarna på plan.
  • Det visar upp också upp en annan bild av fotbollen än de klassiska klackarna. Missförstå mig rätt, jag älskar att de sjunger under matcherna, men det är kul att barnfamiljer, unga och gamla också får synas.
  • Till sist är det även en öppning för någon form av debatt. Jag vet inte om det fanns någon förhandsgranskning, mina 13-åriga medbesökare försökte desperat få upp en bild på en annan kompis i en pinsam situation på skärmen, utan att lyckas. Samtidigt syntes tweets som envist hävdade att arenan ska heta Nya Söderstadion (som de heter i de trogna bajensfansens värld) och inte Tele2 Arena. Bilder på Kalle Anka dök upp, vilket tyder på att filtret hursomhelst inte är särskilt bra, om det finns ett sådant.

Skärmen användes också för att kommunicera med publiken. Mot slutet kunde man gå in i appen och rösta på matchens lirare, vilket rätt många gjorde. Sedan fick se några exempel på klassisk svensk klackhumor.

Klackhumor. Varberg spelade i någon sorts neonorange ställ som påminde om det som Vägverkets personal brukar ha på sig.

Klackhumor. Varberg spelade i någon sorts neonorange ställ som påminde om det som Vägverkets personal brukar ha på sig.

Instagrambilder live under matchen.

Instagrambilder live under matchen.

Direktkommunikation med publiken.

Direktkommunikation med publiken.

Mina femton sekunder av kändisskap.

Mina femton sekunder av kändisskap.

Fantasi, lärande och lek på Blockholmutställningen

Labbverkstad på Blockholm-utställniningen

Labbverkstad på Blockholm-utställningen under Kulturnatten. Tack till Arkitektur- och Designcentrum för att vi fick vara med.

I helgen deltog ZiggyBlockholm-utställningen under Kulturnatten. Fyra ziggyaner var på plats för att låta barn och vuxna utforska gränserna mellan det digitala och fysiska genom att bygga sina egna handkontroller till Minecraft.

”Vi vill få barnen att förstå hur enkelt det här är och visa vad som döljer sig bakom den del av tekniken som vi faktiskt ser. Skärmen på en iPad fungerar ju på sätt och vis likadant, den bygger också på kroppen som en del av kontrollen”, berättar Daniel Strömberg, tjänstedesigner på Ziggy och en av de som deltog i helgens Kulturnatt på Arkitektur- och designcentrum.

Ziggy hade köpt in ett antal byggsatser från MaKey MaKey, som barnen fick använda för att bygga sina egna kontroller, för att styra Minecraft. Själva handkontrollen fick de bygga i lera, som sedan kopplades till en dator via MaKey MaKey. För datorn fungerar MaKey MaKey som ett tangentbord, även om den kan byggas lite hur som helst.

”Vi vill visa att vi kan vara med och skapa vår egen digitala miljö, lite som folk har varit med och byggt sin egen stad i Blockholm. Men här var fokus på lekfullhet,” säger Anders Mellbratt, iot-expert, som också deltog i labverkstaden.

”Tanken var lite, har man verkligen roligast om man sitter vid ett tangentbord? Man kanske kan hitta ett annat sätt att spela Minecraft.”

Med leran kunde barnen bygga sina helt egna handkontroller. En del gjorde kontroller som påminde rätt mycket om vanliga tangentbord, med V:n och H:n på vänster- och högerknapparna. Andra tog ut svängarna och gjorde något helt fritt, som att göra kontrollen som ett ansikte.

”I början trodde vi målgruppen för det här var barn. Men efterhand vidgade vi det, för bredvid varje engagerat barn satt en fascinerad förälder”, säger Daniel Strömberg.

”Vi kan säga att vi använde något som barnen kände till, Minecraft, för att locka dem att börja labba med det här.”

Egen handkontroll för Minecraft, byggs med MaKey MaKey och modellera

Enklast är såklart att skriva V, H, F, B, på vänster, höger, fram och bak-knapparna. Och göra en hacka för hackan.  

Handkontroll som ett ansikte.

Bara fantasin sätter gränserna för hur man ville bygga sin handkontroll. Varför inte göra den som ett ansikte?

I början var det många som kanske inte direkt förstod vad de skulle göra med leran. Men när de kopplade in leran till makey-makeyn och datorn, då hände något, det blev ”eureka-momentet”. Många föräldrar och barn blev väldigt nyfikna på MaKey MaKey och undrade var man kunde köpa den.

Idén att använda MaKey MaKey för att skapa handkontroller kom ur något som Anders Mellbratt hade gått och funderat på länge.

”Vi spånade mycket kring kopplingen mellan den analoga verkligheten och den digitala. Jag var på ett hack där man hade använt MaKey MaKey förut, och tänkte det här kunde vara en kul grej. Och det verkade barnen hålla med om”, säger Anders.

Vill du vara med och labba med dina barn? På fredag, 2 maj, har du en ny chans. Då är Ziggy på Blockholm klockan 14.00-16.00. Välkommen!

Kreativ lek med analogt och digitalt på Blockholm

”Vi trodde barnen var målgruppen först, men det var lika fascinerande för föräldarna att se hur barnen skapade med leran”, konstaterade Ziggys Daniel Strömberg (ej på bilden).

Pappa agerar hacka

Att koppla pappa till datorn var en stor succé. Här agerar pappan hacka, genom att hålla i den lerklumpen som är just hacka, så barnet hackar i Minecraft genom att klappa på pappans hand. Barnsligt kul!

Resonate 2014

Detta är en uppföljning till mitt inlägg om digitalfestivalen Resonate från förra veckan.

Jag tänkte dela med mig av några av höjdpunkterna från årets festival, som ägde rum förra helgen.

Först ut är Ilona Gaynor, kul att få höra henne prata då jag sett hennes arbetetidigare. Hon använder verktyg och aspekter från romanskrivande och filmskapande, exempelvis scenografi och handlingsbeskrivningar, för att blanda med design i syfte att kartlägga processerna kring försäkringar och risk. Hon har jobbat inbäddad hos försäkringsbolag och pratade om att det är ganska krassa beräkningar hos försäkringsbolag som avgör huruvida en lösensumma ska betalas ut vid en kidnappning.

 

Det mest intressanta i hennes presentation handlade dock om hur åklagare och advokater börjat använda designer för att skapa material som används i rättegångar. Istället för att visa upp faktiskt bevismaterial så har de nu börjat specialbygga artefakter så att en jury kan samlas runt en fysisk, skalenlig modell av brottsplatsen eller se och bedöma ett objekt som aldrig varit på brottsplatsen. Jag antar att det är nästa steg efter iscensättningar på video och andra taktiker som redan används, men att utöka användningen av denna typ av faktabaserad fiktion kan nog få intressanta följder.

 

Min andra favorit är Kimchi & Chips, duon Mimi Son och Elliot Woods, som modifierat hårdvaran i en vanlig videoprojektor för att kunna läsa av projektionsytan i 3D samtidigt som den projicerar en bild i svartvitt. Det ger möjlighet att i realtid ”mappa” det projicerade materialet på en icke-plan yta.

Här är några exempel på hur det kan se ut.

Bilderna publiceras med tillstånd från Resonate.

Resonate: Tips från en digitalfestival

Armband

Filip Visnjic kuraterar Creative Applications Network som är en sajt för digitalkonst. Sedan ett par år tillbaka har han och några andra arrangerat Resonate, en årlig festival i Belgrad för digitala konstarter. Årets upplaga av Resonate äger rum i helgen, så jag tänkte ägna detta inlägg till att tipsa om några av mina favoritpresentationer från tidigare år.

Bäst förra året var Liam Young, arkitekt och designer som bland annat arbetar med att visualisera möjliga framtider för att bättre kunna diskutera dem. Han skriver bland annat på Tomorrow’s Thoughts Today. Flera andra pratade också om sina och andras projekt inom designfiktion, men Liam är den som bäst ramar in och beskriver sitt arbete.

Camille Scherrer är konstnär och lärare på HEAD i Geneve, och skapar interaktiva installationer och objekt som blandar djur och natur med teknik. Hon har startat Digitalpes för att göra mer av det tillsammans med fler, och första upplagan äger förhoppningsvis rum i sommar. I sin presentation beskrev hon några av sina projekt och de samarbeten de medfört.

Trots att 2012 var första året så var det ingen brist på bra talare och presentationer. Régine Debatty som till vardags skriver på We Make Money Not Art höll en intressant presentation från sitt uppfriskande perspektiv på digital och interaktiv konst och design.

Nicholas Felton har haft stor del i att skapa tidslinjen du ser på Facebook varje dag. Innan han började på Facebook har han länge loggat mycket i och om sitt liv, och presenterar ett urval av informationen i en vacker trycksak, ”The Annual Report”. Det är fascinerande att höra om hur han började logga data och hur hans loggande utvecklats och förändrats över tid. Han har tillsammans med några andra nyligen släppt en app för loggning som heter Reporter.