Medieutredningen: 350 sidor verklighetsbeskrivning – äntligen!

Medieutredningen har publicerat sitt första betänkande. En gedigen lunta på 350 sidor som beskriver tillståndet för svenska nyhetsmedia 2015. Jag har haft förmånen att få delta på ett hörn i arbetet som utomstående expert, tillsammans med Sara Öhrvall, Olle Lidbom och Johanna Frelin. Det betyder att vi varit med och bollplankat texter och tillvägagångssätt, vi har kommit med synpunkter, ifrågasatt beskrivningar, formuleringar, angreppssätt, men även påpekat frågeställningar vi saknat. Det har varit mycket diskussioner, om allt från definitioner av begrepp och små detaljer, till de stora övergripande helheterna. Slutsatserna, däremot, har utredaren Anette Novak och hennes sekretariat dragit.

Mycket av debatten kring medieutredningen har handlat om de krisande tidningarna och mediehusen och vad som kan göras för att rädda dem. Men det har ju aldrig varit uppdraget för utredningen. Utgångspunkten har hela tiden varit demokratin, journalistikens betydelse för demokratin och var vi kan göra för att stärka den. Hur kan vi säkerställa att vi har fria, oberoende, granskande medier som bidrar till stärka demokratin? Det var också för mig en avgörande faktor när jag valde att gå in som rådgivare åt utredningen.

För mig har det varit otroligt spännande att få vara med och påverka framtiden för svenska medier, ansvaret är stort, även om min roll som expert som sagt enbart varit rådgivande. Jag tror det vi som utomstående experter primärt har bidragit med har varit en verklighetskoll, ”reality check”, att de formuleringar och skrivningar som utredningen gjort också stämmer med verkligheten. För det ska sägas, förutom utredaren Anette Novak, så har sekretariatet inte bestått att journalister eller verksamma från mediebranschen, utan handläggare, experter och forskare från myndighets- och forskningsvärlden. Grymt kompetenta, men trots inte med erfarenheter från redaktioner eller tidningsföretagens affärsutvecklingsrum. Utredningen har också jobbat väldigt mycket utifrån ett vetenskapligt perspektiv, att allt ska vara belagt i forskning. Lite trögt såklart, men det gör att det som står där också verkligen är belagt, det är inte en massa tyckande och åsikter. Och de har verkligen gjort ett hästjobb i att sammanställa all all aktuell forskning som finns.

Jag måste erkänna att jag inte läst hela delbetänkandet, men väl de viktigaste delarna, under en elle flera faser av utredningsprocessen. Det största värdet som jag ser det är att vi äntligen får en verklighetsbeskrivning som vi kan enas om. Det är något som jag efterlyst i många, många år. Innan man kan behandla patienten måste man veta vad hon lider av. Där har utredningen gjort ett hästjobb, och inte heller duckat för de knepiga frågorna. Vi vet att print kommer att dö ut, i alla fall på bred front för nyhetsmedia. Vi vet att de digitala intäkterna än så länge inte på långa vägar klarar av att väga upp för tappet i print. Vi vet att jakten på klick varit och är förödande för den samhälllsviktiga journalistiken. Vi vet att de digitala jättarna är det största hotet mot de klassiska svenska nyhetsproducenterna. Vi vet att branschen går igenom ett stålbad, det har gjorts enorma neddragningar, det har drabbat inte minst de enskilda journalisterna som försöker utföra sitt jobb. Vi vet att hat och trakasserier blivit ett allt större problem för många verksamma journalister.

Och nu vet vi också att det befintliga presstödssystemet inte på något vis är anpassat till dagens situation, det måste förändras radikalt. Jag tycker den här tabellen i utredningen sammanfattar det hela väldigt bra:

Även om delbetänkandet inte innehåller några konkreta förslag så pekar det ändå framåt. Det viktigaste är såklart att framtidens mediestöd inte ska utgå efter distribution, utan baseras på innehållet. Syftet är att premiera skapandet av kvalificerad journalistik, inte spridningen av den. Exakt hur detta ska utformas är en delikat nöt att knäcka, men jag har svårt att se att det skulle finnas någon annan väg framåt. Plattform eller medieslag är inte det viktiga längre, utan innehållet.

Jag gillar att utredningen ägnat ett helt eget kapitel åt medieborgare, alltså medborgare som skapar eget innehåll och sprider detta på nätet. Vi har haft många diskussioner om huruvida mediebolagen varit duktiga eller inte på att skapa dialog och samverkan med sina läsare, målgrupper, men vi kan i alla fall enas om att det finns en enorm potential i det. Men begreppet medieborgare är brett, det innehåller allt från youtubestjärnor och instagramkändisar till personer med hemliga twitterkonton som läcker information inifrån stora organisationer.

En viktig fråga har varit digital kompetens. När vi hade samråd lyste det rätt tomt kring borden som handlade om algoritmer och teknik, många journalister ser fortfarande teknik som någon sorts motsats till redaktionellt arbete. I min värld är tekniken snarare dagens tryckpress, ett verktyg för publicering och spridning. Här skulle man kunna önska någon form av satsning, även om kampen är orättvis gentemot de digitala jättarna.

De digitala jättarna ja. Beroendet av dem är svårt att bortse ifrån. Jag blir fortfarande irriterad över argumentet att de inte tillför något eftersom de inte skapar något eget innehåll, då har man inte förstått mycket om modern mediekonsumtion. Men lika irriterad blir jag över jättarnas, och då tänker jag primärt på Facebook och Google, oförmåga att erkänna sin roll som publicister. Att gömma sig bakom tekniken är inte en särskilt ansvarsfull hållning.

Nu är det halvlek. Liten paus. Strax vidtar arbetet att forma konkreta förslag på ett ny mediestöd, slutbetänkandet ska vara klart 30 april 2016. Det kommer knappast vara en enkel resa, men det måste göras. Jag kommer att fortsätta verka som expert i utredningen, och bistå med tips, tankar, ifrågasättande och diskussioner.

Medieåret 2014 – eller det var inte bättre förr – Såklart!

SVT:s dokumentär om medieåret 2014 är intressant, inte bara för att vår grundare Darja Isaksson medverkar, utan det gör även en hel del andra smarta personer.

Ändå kan jag inte låta bli att bli lite irriterad.

Över Jesper Strömbäcks generaliseringar.
Över att man fortfarande kan vara så förvånad över att världen har förändrats.

”Du filmar alltså dig själv när du spelar dataspel?” frågar Skavlan Pewdiepie.
Eller att det rapporteras som en nyhet att unga föredrar Youtube framför gammal ång-tv.

Men visst, med det som utgångspunkt är det såklart svårt att förstå dagens medievärld.
Jag kan tycka väldigt mycket om dagens medievärld. Men svår att förstå, det är den inte. Det mesta är tämligen logiskt. Att unga föredrar att se andra unga göra sin egen grej och inte väljer det som traditionella medier färdigpaketerat åt dem, det är ju inte nytt. Det har ungdomar gjort sedan de började definiera sig själva som ungdomar någon gång i mitten på förra seklet.

Det enda som är problemet med dagens medievärld 2014 är att det som förut gällde inte kommer funka i framtiden. Att de bolagen och de institutioner som styrde mediekonsumtionen inte kommer kunna göra det framöver. Vi har inte längre enbart två morgontidningar, två kvällstidningar och public service att välja på. För de aktörerna blir det så klart problem. Så länge man inte förstår de nya beteendena eller behoven, då är det svårt att anpassa sitt erbjudande efter det.

Jag älskar mycket av det traditionella medier gör, men att försvara deras rätt att fortsätta existera, det kan inte vara den stora utmaningen för medierna idag. Eller för demokratin, för samhället.

För om vi, som programledaren gör i slutet av programmet, vänder på synsättet och ser på möjligheterna, vad vi kan skapa idag, i stället för att utgå från att krampaktigt försöka hålla fast vid det som var, då blir resultatet väldigt glädjande.

Strömbäck kör det gamla trötta argumentet med filterbubblan.
”Om allt väljer sin egen filterbubbla att vara i, då kommer vi inte ha några mötesplatser där olika åsikter möts.”

Jaså?

Men hur var det förut då? Innan globaliseringen och internet fick medievärlden att explodera, hur många mötesplatser hade vi då? Var träffades folk förut och ”utbytte åsikter”? På DNs ledarsida? På insändarsidorna? I tv?

Trams! Det fanns ju inte sådana mötesplatser förut!

Vanligt folk hade ingen tillgång till att göra sin röst hörd. De kunde arrangera en demonstration, trycka upp egna flygblad eller ockupera almar. Men mötesplatserna, de har ju faktiskt kommit med internet.

Internet är mötesplatsen.

Darja Isaksson kallar de som hävdar att det var bättre förr för historierevisionister i programmet. Jag kan bara hålla med.

Filterbubblor är inget nytt påfund. De har funnits i urminnes tider. Enda skillnaden är att nu kan vi göra våra egna filter. Förut var det redaktörerna på de stora tidningarna, radiokanalerna och tv:n som var filtrena. Säkert i all välmening och med stor kompetens, men likväl, det var dåtidens filter. Idag är åsiktsmotståndarna bara en googling bort.

Och så diskussionen om klicksajterna. Jag har själv ifrågasatt om detta är de klassiska tidningarnas framtid. Men det handlar mer om urval och ton än fenomenet i sig. Jag tillhör dem som är rätt övertygade om att klickfisket kommer balansera sig självt med tiden. Folk kommer tröttna på meningslösa klipp och det bättre, det mer relevanta materialet kommer att vinna.

Inte nödvändigtvis bara politik och samhällskritik. Underhållning kommer så klart locka även i framtiden. Men ÄVEN samhällsfrågor. Studier visar att det faktiskt är politiskt och åsiktsmaterial som i väldigt stor utsträckning delas i sociala medier.

Nej, jag kan inte tänka mig en tid där utbudet och engagemanget kring journalistik och medier varit större än idag. Det kan jag inte se som något annat än positivt.

The untold origins of 6 common computer icons

Icon_orign_mast

Origin graphic

Sometimes the simplest tasks of everyday life are performed with the instant recognition of an icon.  A Simple visual metaphor that helps us share music, find spots on a map or remotely message your boss while you work from your favorite café/home. But how exactly did some of the more common yet abstract icons on our computers come to be? If our brains use metaphor to bring familiarity and understanding to our surroundings, someone must have put effort into designing this visual language; right?

Well, after a little digging, I found some answers. Although, some are debatable.

Power

power icon
This symbol evolved from the on and off labels used on the interface of early analog control boards. Engineers used binary code to indicate whether a switch was supplying full power (1) or disconnecting a device from its power source (0).  Eventually the 1 and 0 merged into a unified symbol that could be placed on a single toggle button.

Command

command icon
The infamous Apple command key. Created by Susan Kare under direction of Andy Hertzfeld, a key member of the Macintosh development team in the 80s. In trying to figure out how to translate menu commands on to a keyboard they initially came up with the “apple button.” This button could reference specific actions when pressed in conjunction with other keys. However, Steve Jobs refused to use an apple icon on the button stating, “There are too many Apples on the screen! It’s ridiculous! We’re taking the Apple logo in vain. We’ve got to stop doing that!” A quick redesign ensued and after scanning through an international symbol dictionary Susan came across the Gorgon loop; the floral symbol that indicates an attraction or point of interest in Sweden. And the fun thing is that that sign is based on Borgholm castle.

Bluetooth

Origin graphic
You can thank the Danish King Harald Blatand for inspiring this icon. His initials make up this popular symbol by combining the old Danish runes of H and B. Legend has it that he loved blueberries and one of his teeth were permanently stained blue but he’s mostly known for uniting warring factions in Scandinavia – just like Bluetooth allows various devices to integrate with each other.

At

at icon
Depending on where you live you might know it by a different name. The elephant’s trunk-a (Swedish), the monkey’s tail (German), little mouse (Chinese) or the worm (Hungarian). It was used by computer programmer Raymond Tomlinson in the early seventies to send the first electronic message. He wanted a unique character that could separate a user’s name from their location on a network. For him the “at” symbol was an obvious choice since it was unlikely to appear in anyone’s name and it indicated that the recipient is sitting “at” this specific computer.

But the symbol existed long before emails started swarming your inbox. Some linguists site its appearance in the 6th century as a way for Latin scribes to simplify the word “ad” meaning “at” or “toward” that was not easily confused with AD (Anno Domini). Others claim it emerged in the 18th century as a commerce symbol used to indicate price per unit, as in 1kg of bacon @ 50 :-

USB

usb icon
Neptune’s trident was the inspiration for this common icon. The different shapes at the tips of each prong represent the different devices that can be attached with this standard.

Play

play icon
Granted, this one was around way before Winamp or the classic Windows Media Player but, as a music geek, I found its not-so-definitive origin interesting. It’s thought to have first appeared in the 60s on reel-to-reel tape decks as a tape transport symbol. The direction of the arrow told the operator which direction the tape was moving

Dags för nyhetsmedia att bli personliga

Dagens nyhetskonsument

Tidningskrisen rusar vidare med oförväget tempo. Senaste sparpaketet kommer från Expressen som ska banta 70 tjänster. Inte så förvånande, kan man tycka. Trots att många hävdar att tidningarna går bra, så pekar ju alla kurvor åt samma håll, som Clay Shirky så tydligt påpekade häromveckan.

”’The future of print remains unclear?’ What?”

Samtidigt lanserar det ena mediehuset efter det andra nya mediesatsningar för att locka läsare. Men snärtiga, känslomässigt tilltalande rubriker hoppas man få fler läsare och fler klick. Klick som ju betyder annonspengar.

Orsaken till detta är såklart att folk tillbringar sin tid på sociala medier, läs Facebook, i stället för tidningarnas webbsajter. Det här har varit en ganska snabb utveckling, för sju år sedan var Facebook i princip okänt i Sverige. Att Facebook, men sin algoritmbaserade mix av personliga foton, kattbilder, nyheter, debatt och videoklipp som vänner tipsar om, lockar är ingen direkt nyhet.

Däremot kan man fundera över vad traditionella medier kan ha att lära av Facebooks sätt att sortera, välja ut och paketera nyheter.

Vi lever idag i ett enormt överflöd av nyheter och information. Det finns hur mycket nyheter och artiklar som helst att läsa, hur mycket film, tv- och videoklipp som helst att se. Det Facebook gör väldigt bra är att skapa en mix som är relevant för just mig.

I en värld av överflöd vill jag ju tillbringa så lite tid som möjligt att skrolla förbi innehåll som inte är intressant för mig; ju mer ointressanta saker jag ser, desto snabbare tröttnar jag. Då går jag inte på en annan sajt, byter till en annan app.

Därför är det märkligt att traditionella medier envist fortsätter med allt-för-alla-konceptet. Alla besökare ser i princip samma innehåll. Inom annonseringen har faktiskt en större utveckling skett, med retargeting och sajtöverskridande cookielösningar, men inom redaktionellt innehåll så är konceptet fortfarande att alla läsare ska attraheras med en och samma utbud. Inte ens de nyhetssajter där jag är inloggad som betalande kund (DN, Aftonbladet) så anpassas puffarna och innehållet efter vad faktiskt jag är intresserad av, utan jag får samma genomsnittssoppa som alla andra besökare. Man tar inte ens hänsyn till om jag nyligen varit inne och sett samma nyheter, och kanske redan avfärdat flera av dem som ointressanta.

Den enda stora svenska satsningen inom området är Schibsteds Omni, men även där är personaliseringen en nedtonad del. Huvudargumentet för Omni är i stället att man täcker alla medier, och snabbt skannar av allt som händer, så att jag som konsument slipper. När Brasse Brännström dör kan jag snabbt hitta alla intressanta dödsrunor. Det är mera TT-telegram än mina personliga nyheter över hela upplevelsen.

Här ligger den amerikanska förebilden Circa före, med mer nischade bevakningar, och dessutom alerts när nya nyheter inträffar.

På sistone har det även kommer fler intressanta nyhetsaggregatorer som hjälper oss hitta relevant, personligt utvalt innehåll.

Nuzzel är en app som bygger på att sociala nätverk, där man får alerts om nyheter och artiklar utifrån vad ens vänner på Twitter tipsar om. Lösningen är inte supersnygg, men gör att jag lättare kan sålla i flödet över vad jag faktiskt ska ägna tid åt att läsa.

Nuzzel ger alerts när tillräckligt många av mina vänner har delat en nyhet

Nuzzel ger alerts när tillräckligt många av mina vänner har delat en nyhet

Tidigare i år lanserades Inside, en Circa-liknande nyhetstjänst där man kan följa valda ämnen, och få nyheter inom dem. Men i stället för att enbart länka till originalnyheterna skriver redaktionen egna korta sammanfattningar. Bakom Inside står entreprenören Jason Calacanis, med flera bolag inom media och internet bakom sig.

Nyhetstjänsten Inside, med korta sammanfattningar på aktuella händelser.

Nyhetstjänsten Inside, med korta sammanfattningar på aktuella händelser.

Senaste tillskottet är också det grundat av en före detta journalist. Declan McCullagh har Wired, Cnet och Time på arbetsgivarlistan innan han slutade tidigare i år för att starta Recent.io, en personaliserad nyhetstjänst. Tjänsten är än så länge i alphaläge, jag har tyvärr inte haft möjlighet att testa den ännu.

Gemensamt för samtliga dessa är att de primärt är mobila tjänster, appar. Men även att de bygger på algoritmer, och i vissa fall, även kombinationen av data och journalistik.

Ingen kan idag exakt säga hur framtiden för journalistiken ser ut. Men att den kommer vara digital och mobil är knappast en vild gissning. Jag tror det är dags att lära av de sociala mediernas framgång och stoppa in personalisering i ekvationen.

Vad tror du om personaliserade nyhetstjänster? Kommentera gärna!

Mediernas brytningstid ställer krav på strategiska val

Utvecklingen går så snabbt att det vi sa för två år sedan, det gäller inte längre. Ungefär så försvarar TV4s vd Casten Almqvist nedläggningen av TV4s lokala nyhetsredaktioner och neddragningen med 140 tjänster när han intervjuas i P1s Medierna.

Självklart man kan hävda att ledningen på Sveriges största kommersiella tv-kanal borde ha bättre koll än så. Men det ligger ändå väldigt mycket i det.

Vi lever i en brytningstid för svenska medier.

Vi är nog många som har hävdat det länge. Men kanske är kriserna blir mer och mer uppenbara. Det går inte att låtsas längre.

Jag ska ge några exempel.

  • Papperstidningarna dör

De dör. På riktigt. Jag träffade en digital affärsutvecklare på Mittmedia i veckan. Snittåldern på deras prenumeranter, på tidningar som Gefle Dagblad och Sundsvalls Tidning, är 67 år. Genomsnittet.

Hos en annan svensk landsortstidning, Bohuslänningen är 40 procent av prenumeranterna över 70 år. 0,1 procent är under 30. Det är bara att inse, våra barn kommer aldrig att prenumerera på en papperstidning. Den tiden är förbi.

  • TV helt ålderssegmenterat

Lika ålderssegmenterat är tablå-tv. Jag tittade av en slump på demografin på de som tittar på de populäraste tv-programmen på MMS statistiktjänst.

Det är skrämmande läsning; det är nästan enbart åldersgruppen 60+ som tittar på de största programmen. Det är övervikt bland 60+-are för de första 22 programmen på topplistan, en godtycklig dag (torsdag) i veckan som gått. Först på 23:e plats kommer Berg & Meltzer i Amerika, som når fler yngre. Bland yngre har playtjänster och streaming på webben helt tagit över tittandet.

MMS-topplistorna fungerar mer som topplistor över vilka som ser på tv än som listor över vad folk ser för rörlig bild; ungefär som skivförsäljningstopplistorna var för några år sedan, innan de började räkna streams och downloads.

Att TV4 lägger ned lokalnyheterna är ju också ett bevis för att det inte har funkat. Hade lokalnyheterna producerat ovärderliga nyheter, och lockat rätt publik för annonsörerna, då hade de ju inte lagts ned. Men annonsörerna annonserar lika gärna – nästan hellre – i Let’s Dance. Och tittandet verkar utebli, i alla fall bland de under 60 år.

Samtidigt kan man fråga sig varför TV4 inte har lyckats göra om sin lokalsatsning på nyhetsjournalistik och göra den mer anpassad till en digitalvan publik. Det måste nog ses som ett rätt stort misslyckande.

  • Viralitet är det nya svarta.

2014 ska tydligen alla skriva rubriker som inte bara lockar till klick, utan som dessutom lockar till delning i sociala medier. Jag har varit inne på farorna med viraljournalistiken tidigare. Hans Kullin sammanfattar det briljant i ett blogginlägg där han jämför rubrikerna på Veckorevyn.com med de på Buzzfeed.

Det behöver inte vara något specifikt fel i detta. Men det urholkar onekligen vad ett media är. I stället för att vara en plats, en nyhetstjänst, eller ett ställe där man får någon sorts helhet, blir man bara summan av en mängd historier, historier som dessutom lika gärna skulle kunna vara publicerade på en annan sajt. Vad blir kvar av Veckorevyns identitet om de publicerar samma historier som Buzzfeed?

  • Osanningar sprids som nyheter

En effekt av vår vilja att sprida starka historier, historier som beror, är att även osanningar sprids och länkas, rätt friskt. Huruvida de är sanna känns inte alltid som det viktiga. Folk vill hellre berätta bra historier.

Det är såklart en stark drivkraft i oss så det är fullt begripligt. Men det farliga är att skillnaden mellan journalistik och underhållande historieberättande, den skillnaden håller på att upplösas. Expressens gamla tagline ”berättande som berör”, skulle funka lika bra för Upworthy.

Samtidigt står mediesajterna inför det hårda kravet på lönsamhet. De där klickvänliga historierna behövs ju för att få affären att gå ihop.

Knepet är fortfarande kanske att kombinera nyttig samhällsjournalistik med nöje.

Det vi ser med alla dessa exempel är hur tekniken har brutit sönder det som en gång i tiden var en sammanhållen medieprodukt.
Historien eller nyheten är viktigare än mediet.
Individen är viktigare än tidningen eller tv-programmet.
TV-programmet är viktigare än kanalen.

Det som förundrar mig är att vi köper så mycket, går med på att individer gör fel, har fel, gör bort sig. Hur många gånger har vi inte hört kvällstidningscheferna ursäkta sig i Medierna i P1, ändå litar folk dem, i alla fall när de gör ”tunga” nyheter.

Vi lyssnar hellre på Sigge Eklund, trots att vi vet att han skarvar och hittar på. Det är som att vi vill bli lurade. Vi vill höra den personliga historien, snarare än vad som kan vara en mer korrekt, absolut sanning. Kanske är det för att den mer korrekta sanningen, den bilden är för krånglig, för jobbig, för tråkig. Hellre Frida Boisens enkla snärtiga tolkning i en krönika om ett rättsfall, än den obehagliga bilden av en komplicerad långvarig, ganska tragiska tvist mellan olika personer.

För någon vecka sedan failade både SVT och Expressen på skrönan om läraren som skulle ha hotat av avslöja slutet på Game Of Thrones. Idag har de flesta troligen glömt det.

På Ziggy brukar vi prata om kundernas förväntningar. Ett problem för medieföretagen är att de genom sitt slarviga agerande har sänkt folks förväntningar så mycket, att folk knappt bryr sig längre. Att vända den trenden är en lång resa. Och en resa som i deras fall också är rätt svår att kapitalisera på.

Jag brukade säga att folk oftast hellre vill ha en inifrånröst från en kunnig person, förvisso partisk i frågan, än en oberoende utomstående som inte har samma koll. Det är därför vill läser bloggar, därför vi följer kända personer på twitter. Därför vi lyssnar på podcasts. Jag tror det är djupt mänskligt att vilja lita på andra människor. Jag vill det själv, det är väl därför jag aldrig blev någon grävreporter.

Och någonstans här ligger också medieföretagens stora utmaning. Hur få folk att lita på dem i stället för deras kolumnister. Och varje gång de misslyckas med det, då gör det ännu lite svårare för sig själva, och för alla andra tidningar, mediewebbar och tv-kanaler.

Eller så skiter man i det. Och blir en historieberättare. En digital En Ding Ding Värld. Det är ju också en position. Kanske en rätt lukrativ.

Jag tror man står inför några strategiska val som publicist idag. Vill man bygga förtroende måste man våga välja bort de enkla lösningarna. Man måste inte bara ha en strategi för vad man SKA göra. Utan även en för vad man inte ska göra. Precis så enkelt, och svårt är det.

Berätta sina egna historier, eller haka på andras? Stå för en egen berättelse, eller spegla publiken?
Hitta sina egna viralpotentiella historier, i sin egen målgrupp, eller haka på andras? Men framför allt: Hitta sin egen, unika röst.

Några förutspåelser

  • Det är ingen vågad gissning att säga att jag tror att flera svenska dagstidningar kommer läggas ned de kommande fem åren.
  • Att vi kommer se flera nya aktörer som bygger på ett nytt digitalt historieberättande. Nyheter24Hyllat.se är två exempel. Filter är ju inte digitala, men de har onekligen tagit extrempositionen åt andra hållet.
  • Vi kommer få ser fler innovativa annonsformat för medier. Det måste komma. Annars är det kört för väldigt många.
  • Det är roligt att faktagranskning har blivit en egen syssla på vissa medier (tack Jack Werner). Jag tror marknadsföring och kundrelationer i digitala kanaler kommer bli en annan specialistkompetens. Jag ser de som jag tycker gör det på ett bra sätt gentemot mig, inom mina områden (ja, jag tjatar om Business Insider, men de gör många saker rätt, i sin kommersiella soppa av nyheter, tramsrewrites, lifestylematerial och djupa smarta analyser). I Sverige är det väl främst Nyheter24 som verkar ha en plan för hur man ska jobba med att knyta folk närmare sig på sikt.

Ska man dra någon sorts slutsats så skulle jag säga att uppdraget till publicisterna har aldrig varit tydligare: Ge oss sanna, relevanta nyheter.

Farorna är att lockas av allt det här ovan nämnda runtomkring: Göra papperstidning för den lilla grupp personer som prenumererar på dem; göra tv för den åldersdigna grupp som ser på tablå-tv. Berätta historier utifrån vad som folk vill dela i sociala medier, inte vad som är viktigt på riktigt. Berätta skrönor för att man kan, inte för att de är kollade och sanna.

Fredrik Strömberg brukade säga att den redaktionella processen är den sämst marknadsförda delen av journalistiken. Det har nog aldrig varit så sant som idag. Idag har nästan alla genomskådat den, för att den är så uppenbar i rewritevärlden. Det är dags att visa att medierna, journalisterna kan så mycket bättre.

Om fler annonsörer utgick från kunden…

Mycket kan sägas och har också sagts om Facebooks annonser, inte minst sedan deras börsnotering. Själv är jag ofta smått rabiat mot att få mitt flöde nerkladdat av allehanda aktörer som vill sälja för mig irrelevanta produkter till mig. Häromdagen blev dock potentialen i mediet påtagligt tydligt i all sin enkelhet när en annonsör lyckades vara både kontextuellt relevant och extremt vältajmad.

Det var på morgonen den 3:e april. Vid frukostbordet möts en intet ont anande undertecknad av första mötet med DN:s nya app och skrotandet av DN+. Efter att ha satt espresson i vrångstrupen blev bedömningen omedelbar:

Ett par timmar senare, under förmiddagen, när jag återigen kollar Facebook, möts jag av detta högst upp i flödet:


 

Tror ni att jag blev köpsugen? Tror ni att jag handlade? Tror ni att jag medvetet klickade på min första banner/annons på åtminstone så många år jag kan räkna på ena handens fingrar?

Huruvida DN:s misslyckande var en lyckträff för en av SvD:s sedan länge planerad Facebook-kampanj, eller huruvida de faktiskt var så snabba, agila och vältajmade att de inom ramen av några timmar såg en chans att agera på ett uppdämt missnöje och en affärsmöjlighet låter jag vara osagt. Poängen här är hur enkelt det faktiskt kan vara att nå fram om man som annonsör utgår från kundens situation och mediets styrkor, och paketerar erbjudandet utifrån detta, snarare än att endast försöka pusha ut produkter till reklamtrötta konsumenter. På Ziggy pratar vi ofta om ”Responsivitet+”, det vill säga tjänster och kommunikation som tar hänsyn till vem jag är, hur jag mår och var jag befinner mig i termer av både tid, rum och enhet.

Produkten då? Tyvärr var den inte lika välpaketerad som annonseringen. Betyget blev ungefär följande:

Trevlig helg!

/Christoffer – som fortfarande undrar hur en helgmorgon utan vettig morgontidning kommer att se ut