Resonate 2014

Detta är en uppföljning till mitt inlägg om digitalfestivalen Resonate från förra veckan.

Jag tänkte dela med mig av några av höjdpunkterna från årets festival, som ägde rum förra helgen.

Först ut är Ilona Gaynor, kul att få höra henne prata då jag sett hennes arbetetidigare. Hon använder verktyg och aspekter från romanskrivande och filmskapande, exempelvis scenografi och handlingsbeskrivningar, för att blanda med design i syfte att kartlägga processerna kring försäkringar och risk. Hon har jobbat inbäddad hos försäkringsbolag och pratade om att det är ganska krassa beräkningar hos försäkringsbolag som avgör huruvida en lösensumma ska betalas ut vid en kidnappning.

 

Det mest intressanta i hennes presentation handlade dock om hur åklagare och advokater börjat använda designer för att skapa material som används i rättegångar. Istället för att visa upp faktiskt bevismaterial så har de nu börjat specialbygga artefakter så att en jury kan samlas runt en fysisk, skalenlig modell av brottsplatsen eller se och bedöma ett objekt som aldrig varit på brottsplatsen. Jag antar att det är nästa steg efter iscensättningar på video och andra taktiker som redan används, men att utöka användningen av denna typ av faktabaserad fiktion kan nog få intressanta följder.

 

Min andra favorit är Kimchi & Chips, duon Mimi Son och Elliot Woods, som modifierat hårdvaran i en vanlig videoprojektor för att kunna läsa av projektionsytan i 3D samtidigt som den projicerar en bild i svartvitt. Det ger möjlighet att i realtid ”mappa” det projicerade materialet på en icke-plan yta.

Här är några exempel på hur det kan se ut.

Bilderna publiceras med tillstånd från Resonate.

Viraljournalistikens baksida

Martin Luther King i Upworthyversion. Från The Unlady Blog.

Martin Luther King i Upworthyversion. Från The Unlady Blog.

Att traditionella medier har det tufft och att tidningar har svårt med lönsamheten, det är knappast nyheter 2014. Väldigt många kurvor pekar neråt, även om det finns ljuspunkter.

Man skilja ut tre faser i resan utför, om man utgår från den tiden då nyhetstidningen var den samlande punkten i ett samhälle.

Det första som hände var man tappade samtalet. Arenan för samtalet om vad som händer flyttade in på andra ställen, läs bloggar, läs Twitter, läs Facebook. Här får man nog säga att tidningarna väldigt mycket har sig själva att skylla, och nog egentligen inte sörjer så mycket, för man hade oftast otroligt svårt att kapitalisera på läsarnas småpratande med varandra.

Det andra steget var när man slutade vara folks förstasidor. Här är rätt många medier idag. Man har insett att det är svårt för att inte säga omöjligt att bli en naturlig del i folks mediekonsumtion online, så i stället försöker man med olika metoder locka läsarna där de är i stället, läs Facebook igen.

I veckans Medierna i P1 pratades det om Upworthy och Buzzfeed, två nya medieprodukter som bygger en stor det av sin framgång på trafik från Facebook, men även svenska jättar som mina före detta kollegor på Bonnier Tidskrifter jobbar metodiskt med detta. Buzzfeed hyllades rätt rejält i Mediernas inslag för att de nu satsar på även seriös journalistik, lite som min gamla favoritsajt Business Insider gjort; tunga analyser parat med bildspel med livsstilsmaterial. I veckan har vi även läst om Upworthys svenska motsvarighet och hur de på nolltid kom upp i en miljon unika besökare.

Jag skulle dock vilja höja ett varningens finger för detta. Dels för att det är en långsiktigt rätt bräcklig affärsmodell att lita på trafik från Facebook. Facebook har flera gånger ändrat förutsättningarna spridning och synlighet av innehåll hos dem.

Ett större hot är att viralspridningen har svårt att leda till lojalitet. Folk klickar en gång på en länk som verkar lockande, men det varar inte längre än så.

Men det värsta är kanske att den utstuderade rubriksättningen som Upworthy får långsiktiga effekter på vad vi som användare väljer att klicka på. Vi har redan lärt oss att läsa omslagsrubrikerna på Se&Hör med en väldigt stor nypa salt, och numera inte sällan även kvällstidningslöpen.

När traditionella medier nu hakar på trenden sätter man sin tyngsta valuta på spel. Jag har tjatat länge om trovärdighet och att det är det absolut enda som håller i längden för oberoende nyhetspublicister.

Därför gör det också extra ont när man ser inte bara nöjesorienterade publicister som Nyheter24 och Expressen utan även public service (pinsamt Svt!) återrapportera slarvigt formulerade skrönor på internet, enbart för att de går att sätta en snärtig rubrik på dem och få några billiga klick.

För, när även innehållet, nyheterna, skapas bättre och mer seriöst på andra håll än i traditionella medier, ja då är det tredje steget på utförstrappan taget. Och då är det riktigt illa. Visst, man kan se detta som ett olycksfall i arbetet. Problemet är bara att olyckfallen blir allt fler, och varje litet sådant olycksfall spär på bilden av traditionella medier som slarviga, och sänker deras trovärdighet.

Jag är tämligen övertygad till att detta är en av de stora orsakerna till att så kallad content marketing har blivit så framgångsrik de senast åren. Nätets transparens har visat att även journalister är människor, och mediehus väldigt ofta agerar som vilka företag som helst. Och då blir steget till att lita på Clas Ohlson när det gäller hemmafixande eller banker när det gäller ekonomi inte så stort.

Nu lämnar vi klicket som mätare av nätsuccéer

Med den första bannern skapades också standarden för hur vi mäter succéer och misslyckanden på nätet – antalet klick. Sedan dess har mycket förändrats, vi mäter inte bara klick utan även spenderad tid men också hur vi skaffar nya läsare.

Innan Google handlade det om att delta i webbcirklar eller få med en länk på någon av de många webbindexen, sedan handlade det om att hamna högt upp på Googles sökträffsidor, ett arbete som peakade med Demand Media. I dag handlar det snarare om att bli mästare av den sociala ekosfären. Sajter som Upworthy skapade en mall för hur man skapar viral spridning av sitt innehåll, använd av allt från dagstidningar till fejkkonstnärer och tonåriga bildtjuvar. Bonnier Tidskrifter Digitala Medier har genomfört ett mycket lyckat arbete här och fick nyligen mer trafik till Veckorevyn.com från sociala kanaler än från sök. De ökade trafiken från sociala medier med 2 000 procent på ett år.

Samtidigt har läsarnas ”banner blindness” (eftersom det är så många och så fula annonser på de flesta sajter har vi lärt oss att filtrera bort annonserna på de flesta sajter) fått mediehusen att leta nya mätpunkter att presentera annonsörerna. American Journalism Review har skrivit några artiklar om hur olika sajter och mätverktyg hanterar mätningarna.

  • Viralsajten Upworthy pratar i stället om ”attention minutes”, helt enkelt hur länge läsarna befinner sig på sajten.
  • Verktyget Chartbeat, en uppstickare inom analysområdet, pratar om ”engaged time”, hur länge läsarna aktivt befinner sig på en sida (genom att scrolla upp och ner till exempel) för att skilja ut de som bara lämnar en sida öppen i en flik för att läsa den senare.
  • Sportsajten ESPN mäter i sin tur ”average minute audience” för att kunna säga hur många personer det är inne på sajten vid en viss tidpunkt (framför allt intressant under matcher naturligtvis).

Kia-index, som är den största statistiksajten för svenska mediehus, så är det fortfarande unika besökare som gäller, bara ett fåtal sajter presenterar statistik över tid på sajten. Unika besökare har länge varit ett osäkert mått eftersom en person som surfar in på samma sajt både på jobbet och hemma räknas som två unika besökare. Men i takt med att allt fler surfar på allt fler olika enheter blir den här siffran allt mer svårtydd.

Analysera besökarna Medievärlden Premium

Analysera besökarna på Medievärlden Premium

Ett annat sätt att hantera ”banner blindness” är hur Bonnier Tidskrifter Digitala Medier tänkte när de skapade en ny digital form för alla sina magasin. De skalade av sidan från allt överflödigt. I stället för en massa puffar till mer läsning som distraherar och småannonser som inte ger särskilt bra betalt har de fokuserat på artikelns innehåll och en annons. Jag har skrivit noggrannare om deras arbete i en analys för Medievärlden Premium.

American Journalism Review skriver också om hur The Verge, en framgångsrik teknikblogg som lanserades i slutet av 2011, har valt att inte ge sina skribenter tillgång till statstiken på sina artiklar. Anledningen är enligt AJR att redaktörerna vill att skribenterna ska skriva om det som är viktigt, inte det som är trendigt. Skribenten Russell Brandom säger att han blev förvånad när han fick höra talas om policyn första gången, särskilt som han precis kom från Buzzfeed där alla skribenter får en bonus baserad på hur bra statistik deras artiklar har, men att han har vant sig. Han menar att den har fått honom att tänka igenom sina vad han skriver om och hur noggrannare. Han försöker hitta de historier som The Verge kan bevaka på ett bättre sätt än andra, till exempel hur USA:s hälsomyndighet har slagit ner mot genanalys-startupen 23andme.

Newswhip, en konkurrent till Chartbeat på analysområdet, publicerade nyligen ett blogginlägg där de gjorde om några stora papperstidningars förstasidor baserat på vilket innehåll som delades mest i sociala medier. Det gav ett rätt intressant resultat.

Här The Independent:

The Independent People Powered

The Independent People Powered

Zlatan är värd bättre än en krängande, trist app

Zlatan Unplugged -  Zlatans iphoneapp

Zlatan Unplugged – Zlatans iphoneapp

”Tänk att jag lever samtidigt som Zlatan”, såg jag en vän skriva på Facebook efter gårdagens vm-kvalmatch där Zlatan avgjorde mot Österrike.

Zlatan är med all sannolikhet Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna. Nu har han startat en egen mediekanal, givetvis i form av en app, för att kunna nå ut direkt till fans och intresserade, utan att behöva gå via de jobbiga, kritiska journalisterna på tidningarna.

”Nu slipper man köpa Aftonbladet och Expressen”, säger Ibrahimovic själv.

Under gårdagens match på Friends Arena med nära 50 000 närvarande marknadsfördes appen, ”Zlatan Unplugged” också hårt. Gångsstråken och trapporna runtomkring och på väg in i arenan var fullkomligt nedlusade med reklamblad för Zlatans app. Det fanns till och med reklam inne på plan för den, bredvid tunga sponsorer som Svenska Spel, Aftonbladet och Scandic.

Zlatans agerande går helt i linje med den rådande trenden att varumärken ska äga sin egen mediekanal, i stället för att köpa annonser i de gamla tråkiga tidningarna. Starka varumärken kan göra sitt eget innehåll, och folk kommer hitta det för att det är så intressant. De behöver inte journalister, längre.

Jag håller helt med om denna trend. 

Kruxet är bara just det där ”bra innehåll”.

Ska man äga sin egen kanal så måste den vara så bra, så attraktiv, att publiken väljer att gå direkt till den och inte de gamla mediekanalerna. Det är den stora utmaningen för alla företag, som i grunden inte är mediebolag. Och för Zlatan också, såklart.

Därför är jag lite förvånad över hur dålig Zlatans app är. Eller Zlatans och Zlatans, det är bolaget Danir Marketings med entreprenören Dan Olofsson. Lå mig ge några exempel:

  • Till att börja med är appen supersvår att hitta i app store. Det går inte att söka på Zlatan, Zlatan Unplugged eller ens Mikz, som appen heter. Jag fick söka på webben, gå till mikz.com och ladda därifrån. Alla som lanserar appar vet hur svårt det är att synas i bruset, så det är obegripligt att man inte gjort det bättre. Inte minst med tanke på marknadsföringsinsatsen på arenan igår kväll.
  • Det första som händer när man startat appen är att man skickas iväg till webben, där man ska få se en instruktionsfilm om hur appen funkar. Eh?
Många varumärken att "följa" i Mikz-appen. Zlatan är det enda som har annat än renaerbjudanden.

Många varumärken att ”följa” i Mikz-appen. Zlatan är det enda som har annat än renaerbjudanden.

 

  • Appen är ju inte heller en ren Zlatanapp. Här samsas Zlatan med en mängd andra varumärken, Sia Glass, Cdon, Tele2, Tre, Gymgrossisten, MQ, med flera. Appen är faktiskt inte en plattform för Zlatan, utan en marknadsföringsplattform för företag att skicka ut erbjudanden till medlemmar. Undrar om Zlatan verkligen är medveten om att hans namn används för detta, för det finns ingen annan som producerar innehåll i appen, såvitt jag kan se. (Om nu detta verkligen är syftet, hur kommer det då sig att appen inte är döpt efter Zlatan, utan efter marknadsföringsplattformen?)
Unikt innehåll 1: Zlatan i badkaret efter matchen

Unikt innehåll 1: Zlatan i badkaret efter matchen

 

  • Allt detta kanske man kan ha översyn med om innehållet gav unika inblickar och en känsla av att man får komma Zlatan nära, men så är det inte. Efter gårdagens match får vi en lagbild på när landslaget gruppjublar i omklädningsrummet, en bild på Zlatan i badkaret och en intervju med honom om matchen, i textform. Jag kan tänka mig att Zlatans yngre fans, alla fotbollsälskande barn landet över, gärna vill se en bild på en glad Zlatan i kallingar ett badkar. Men de lär knappast orka läsa en trist fråga-svar-intervju med honom. Hur man kan missa att göra VIDEO av intervjun med honom, det är för mig helt obegripligt. Vi vill ju se mannen prata! Det är ju då hans personlighet går igenom.
Unikt innehåll 2: Gruppbild efter matchen igår

Unikt innehåll 2: Gruppbild efter matchen igår 

Unikt innehåll 3: Intervju med Zlatan. Attraktivt och lockande?

Unikt innehåll 3: Intervju med Zlatan. Attraktivt och lockande?

  • Interaktivitet verkar apputvecklarna ha glömt helt. Okej att Zlatan inte kan svara på alla frågor som 10-åringar kan ha till honom, men hur man kan så totalt missa denna aspekt är för mig underkänt underkänt underkänt. Kom igen, det är ändå 2013!
  • Sedan är ju det stora problemet att inte ens Zlatan har videorättigheter till sina egna mål. Klickar man på fliken Senaste matchen, Senaste assisten eller Senaste målet är det bara en stillbild och en rad: ”Senaste målet: 2-1 Sverige-Österrike 11 oktober 2013” Va? Skulle jag fråga min son hemma skulle han välja youtube som kanal för fotboll elva gånger av tio.

Jämför detta med alla djupanalyser, videoklipp som media i övrigt publicerar efter en kväll som denna så tror jag inte Aftonbladet, TV4 och Expressen behöver vara sådär jätteoroliga.

Visserligen verkar Zlatan ha vägrat göra uttalanden till journalister efter matchen utan bara sagt ”ladda ned appen”, vilket skapat lite irritation i landslagsledningen.

Det klart att Zlatan är ett så starkt varumärke att det finns massor av personer som skulle vilja följa honom direkt. Men jag tror det är helt fel analys och en helt felaktig tolkning av vad media och journalister tillför om han eller Dan Olofsson tror att hans app ska ersätta läsningen av kvällstidningarna. Det klart Danir Marketing kan förbättra appen och kanske kan den bli något på sikt. Men i dagsläget känns den enbart som ett krasst sätt att kapitalisera på en stor idrottspersonlighet.

Jag har sett flera sådana här lanseringar genom åren, där kända personer lanserar appar för direktkommunikation med sina fans. Även i detta fall känns det som att utgångspunkten har varit ett klassiskt inifrån-ut-tänk. Jag kan nästan garantera att appen inte har testats på en enda person i målgruppen.

Med tanke på hur mycket pengar det finns i allt som rör sig runt Zlatan tycker jag är både tråkigt och korkat att inte lägga pengar på att bygga en ordentlig app-upplevelser för sina fans. Det är både han och hans fans värda.

#TV4Båten hade kunna bli så mycket mer – om publiken hade bjudits in

 

Slow tv. Kul idé, twittrade jag när jag hörde om TV4s satsning att sända livestreamat från en Göta Kanaltur under en vecka, direkt på och endast på webben.

Men när jag försökte följa sändningen tröttnade jag, föga förvånande, rätt snabbt. Vilket är synd, för det här hade kunnat bli så bra. TV4 bjuder in oss tittare att twittra till kaptenen och ställa frågor. Tyvärr stannar försöket till dialog där, det ju inte ens att följa twittret om båten på TV4s webb.

Jag tror inte ens TV4 tror att folk vill bara titta på utsikten från en förarhytt i en båt i en vecka. Nej, grejen måste ju vara att det är något som är så annorlunda att vi lockas att kolla in det just därför att. Känslan av att vara med om det.

I Norge, där föregångaren NRK har gjort liknande satsningar har de blivit en succé till stor del just för att många velat följa båten, synas i bild när den passerar och så vidare. Här skulle sociala medier vara en utmärkt kanal för att få det till stånd.  Därför är det lite trist och faktiskt rätt märkligt att TV4 inte ids göra en vettig internetsatsning av det här, det är ju ändå en ren webb-tv-sändning.

  • Det går inte att få veta var båten är, trots att den så klart finns en GPS ombord.
  • Det går inte att se twitterflödet på TV4.se eller TV4play, trots att en textremsa i bild uppmanar oss att twittra till kaptenen, som även svarar (cred för det).

När jag twittrar med TV4 om detta får jag svaret att de klipper in kartbilden i tv-rutan då och då. Men när jag väl ser det så visas inte båtens position, utan enbart en översiktskarta för hela resan. En illustration helt enkelt. Noll närvarokänsla, noll interaktivitet, noll möjlighet för tittaren att titta närmare, zooma in, lära sig mer.

Detta är märkligt i mina ögon för TV4 har annars varit rätt bra på att koppla webben till sändningarna. Fotbollskanalen har länge kört sina Superlive där Hasse Backe och Olof Lundh sitter och twittergnabbas med fotbollsnördar ute i stugorna. Och när det gäller tävlingsprogram har ju interaktivitet länge stått högt på agendan för kanalen.

Och det gör lite ont i mig. För det hade ju kunnat blivit så mycket mer. Hade vi fått veta var båten var och när den förväntades till olika platser, då hade folk som bor längs Göta Kanal ju kanske tagit sig upp ur hängmattorna för att vinka till Sveriges första livesända kanalbåt. Åskådare hade kanske fotograferat och visat hur färden ser ut från land eller andra båtar.

Och med en koppling till en karta skulle det bara enkelt att använda geotaggning för att lyfta fram andra bilder från platserna båten passerar, bilder från Flickr, Google+, Facebook, Instagram, och så vidare. Vi skulle kunna få en visuell exposé av hur Sommarsverige ser ut ifrån denna klassiska kanalrutt.

I stället får en torr, stum bild på grönblått vatten med en lite flagga fladdrande i ena hörnet.

Visst, allt sånt här kostar pengar, men samtidigt tror jag det är rätt låga kostnader i förhållande till att överhuvudtaget sätta upp en sådan här sändning, med båt, personal och teknik. Nu blir det bara en halvdan grej, som mest vittnar om att TV4 fortfarande är väldigt mycket trött broadcast-tv.

Fotnot: TV4båten svarar att de tittar på hur de kan utveckla en kartfunktion, förhoppningsvis kan det blir bättre kommande dagar. 

Regeringens passivitet skjuter publicservicetanken i sank

Den gamla världen mot den nya. Så kan man kanske klassificera debatten som rått kring att tv-licensen, förlåt public service-avgiften, som numera ska tas ut även för innehav av dator, ja för all utrustning som kan ta emot direktsändningar av tv på nätet.

Den gamla synen på att gemensam tv och radio måste finansieras gemensamt, mot de ungas syn på medier där public service sällan haft en särställning, utan tävlat med miljoner andra i den nya uppmärksamhetsekonomin.

Själv ser jag det som självklart att public service ska finnas, och finansieras med allmänna medel. Att sedan licenssystemet är föråldrat och knöligt, det är en annan, i mina ögon mindre sak. Spelar roll om det heter skatt eller licens, typ.

Jan Stenbeck brukade säga att politik slår pengar, men att teknik slår politik.  I min värld är det precis det som har hänt här.

Politiker och cheferna på de olika bolagen och verken som ska driva public service-systemet, de kör på som alltid. Rent tekniskt och juridiskt har Radiotjänst helt rätt när de hävdar att innehav av datorer ska vara nog för att man ska tvingas betala licensen. Och rent tekniskt så är det inte en fråga för SVT, eller Sveriges Radio eller UR, som får klä skott i debatten, oförskyllt. Och rent juridiskt kan man, som jag, tycka att det EGENTLIGEN inte borde spela så stor roll hur avgiften tas ut.

Problemet är att den yngre generationen, som konsumerat media på ett helt annat sätt, de ser inte det här. I deras värld är det SVT som begär pengarna. För dem handlar det mer om ett mediebolag som försöka sätta upp en tvingande betalvägg, än ett samhållsintresse som sjukvård, vägar och skolor som ska finansieras med allmänna medel.

Gamla stofiler (som jag själv tillhör i det här fallet) kan hävda motsatsern hur länge vi vill. Skämten om hur man automatiskt tvingas betala för en massa saker som man inte använder, de sprids ändå.

Bilden av SVT som ett föråldrat, tondövt, världsfrånvänt bolag naglas fast i alla fall. SVT får ta hela smällen, för det är det mest publika, kända public service-bolaget.

Förvisso kan man tycka att SVT, SR och UR har sig själva att skylla ändå. Hade de utvecklat sina program och tjänster så att de fortsatt vara relevanta för för dagens 20-åringar, då hade de inte haft det här problemet. De har å andra sidan hållits rätt hårt av regeringen på sistone med diskussionen om konkurrens med kommersiella medieföretag, och kravet på förhandsprövning.

Likväl är det ändå svårt att inte rikta kritiken mot regeringen och kulturministern, för deras vägran att lösa licensfrågan. Elaka tungor pratar om bilden av 100 anställda på Radiotjänst i Kiruna som skulle behöva förlora jobbet om licensen omvandlades till skatt, och hur illa det skulle se ut för en regering som månar om jobben.

Eller så är man så konspiratorisk att man ser att den här kritikstormen mot public service egentligen inte alls är något problem för den moderatledda regeringen, utan tvärtom ganska välkommet.

Själv skulle jag, som varm anhängare av public service, önska att vi kunde vrida tillbaka debatten till vad den borde handla om: Vad ska vi ha public service till? Och tvinga de undflyende politikerna att ta ansvar för sitt agerande.

Genom att förvägra en modernisering av licenssystemet skjuter regeringens passivitet hela publicservicetanken i sank.