Hajpen kring Ello missar det enda som är viktigt för sociala nätverk

ello Micke
Ello, ett nytt socialt nätverk

Skynda dig att ansöka om en invite, snart är hajpen över.

Vi som varit med ett tag har en tendens att rycka på axlarna varje gång någon ny tjänst kommer som säger sig ska revolutionera allt. Skeptiskt, negativt, lite surmulet. Ingen kul roll. Men när det gäller den senaste hajpade sociala nätverkstjänsten, Ello, känns det nästan nödvändigt.

Några ambitiösa utvecklare och designers har byggt en nytt socialt nätverk och lanserat det som ett anti-Facebook, utan de jobbiga annonserna, och med tillåtelse att man kan få vara anonym. Tjänsten är invite-only, och det är det som troligen lockat folk och gett en stor viral spridning. Vi är ju rätt många som alltid vill testa det senaste senaste.

Jag har inte lyckats komma åt en inbjudan. Men jag har sett grafiken på Ello och läst några recensioner.

Intet ont ska falla över personerna bakom Ello, de har med all sannolikhet inte planerat hajpen. Men för mig känns det här bara som ännu ett ambiöst tech-drivet webbprojekt, utan riktig bäring på verkligheten.

Det mest märkliga är vi tycks helt ha glömt bort vad det är som gör sociala nätverk populära.

Det handlar inte om teknik. Det handlar inte annonser eller inte annonser. Det handlar inte om betalmodeller, eller vackra open source-manifest. Det handlar inte ens om snygg design. 

Det handlar om användare. Och användande.

Det eviga hönan och ägget-problemet för sociala nätverk.

Även om ett förmodat ganska stort antal webbnördar signat upp de senaste dagarna, kryddat med några facebookmotståndare, så räcker det inte på långa vägar.

Det är faktiskt bara två år sedan några andra ambiösa tekniker lanserade ett annonsfritt Twitter, App.net, med fina open source-löften och allt. App.net kostade till och med pengar, vi var rätt många som hostade upp 50 dollar sensommaren 2012, men inte sjutton hjälpte det. Vi använde ju inte tjänsten för det. Några dagar, veckor senare var vi tillbaka i våra twitter- och facebooktrådar.

Att folk blir medlemmar säger tyvärr ingenting om att de kommer använda nätverket.

Några fler skäl till min skepticism

  • Brist på unika värden. Jag ser tyvärr ingenting i tjänsten som egentligen särskiljer den från andra sociala nätverkstjänster som finns därute. Facebook erbjuder umgänget, Twitter anonymiteten. Vill man dela porr, som anges som en unik möjlighet,  är det knappast brist på ställen för det online. Det skulle vara avsaknaden av reklam, men vi har fortfarande inte sett den tjänsten som slagit på bred front med kombinationen anonymitet, reklamfrihet och årsavgifter.
  • Framgångsrika sociala tjänster har också så gott alltid tillfört något nytt när de kommit. Facebook enkelheten och den personliga identiteten, Twitter snabbheten och nätverket, Instagram bilder, LinkedIn karriärbyggandet, Whatsapp hemlighetsmakeriet. Ello tillför annonsfrihet, men kommer att kosta pengar. Det är en betalmodell, inte en feature.
  • När vi är inne på det, tillåt mig tvivla på freemiummodellen. Sociala nätverk bygger på stor bred acceptans, det blir rätt knepigt om avgörande funktionalitet ligger bakom en betalvägg. Märk väl att framgångsrika freemiumtjänster som Flickr primärt inte är sociala nätverk.
  • Även om det skulle vara så att Ello skulle vara tekniskt och funktionsmässigt överlägset, vilket jag starkt ifrågasätter, så räcker inte heller det för att vinna marknaden. Bäst räcker inte. Man måste vinna marknaden också. Minns Windows vs MacOS, VHS vs Betamax, Jaiku vs Twitter.

Jag kanske har helt fel. Kanske lyckas de bygga det här till något unikt inom LGBT-communityn, som det talas om. Eller ett smartare sätt för att hantera diskussioner, än till exempel Twitters obegripliga trådar. Men jag är rätt säker på att det är rätt långt kvar dit. Som företag behöver du inte oroa dig för din Ello-strategi än på några år.

På ello kan man göra egna profilbilder med tjänstens logga. Kul. Eller inte.

På ello kan man göra egna profilbilder med tjänstens logga. Kul. Eller inte.

Uppdaterat: Kort efter publiceringen fick jag en inbjudan (tack Kal Ström), så nu har jag testat Ello. Visst är det rätt snyggt, men min skepticism kvarstår. Ska bli intressant att se om Ello kan hitta någon specifik målgrupp att bygga en gemenskap kring.

Fredrik Wass skriver intressant om reaktionerna på hajpen kring Ello.

Blogga som en nybörjare – 8 tips som får dig att komma igång

writer

Jag har länge haft tanken på att starta en blogg men aldrig fått till det. När Ziggy gick med i Blogg100-initiativet fick jag det perfekta ”prova på”-tillfället. Till min (och förmodligen alla andras) förvåning gick det riktigt bra. Framför allt var det kul och väldigt nyttigt. Det känns kanske lite kaxigt att som total färsking komma med kom igång-tips. Som att döpa sitt debutalbum till Best of. Men har det funkat för mig så är chansen stor att det även funkar för dig. Det här är inget facit bara en kort sammanfattning med några tips och reflektioner.

Existensberättigande
Den största anledningen att jag aldrig kom igång med en egen blogg är att jag aldrig lyckades svara på frågan ”varför”. Det publiceras redan så sjukt mycket information varje dag via bloggar, Youtube, poddar och artiklar. Skickliga skribenter kommer med smarta och knivskarpa analyser. Vad kan jag möjligtvis bidra med? Jag valda att ducka frågan eftersom jag nu ställde upp för företaget och inte startade en egen blogg. En pragmatisk inställning är att en bloggpost faktiskt inte gör någon skada. Vill folk läsa den så gör de det oavsett…

Förutom att faktiskt hjälpa, underhålla och upplysa andra så har bloggandet även en del positiva bieffekter:

Bloggen sätter ord på dina tankar
Som AD jobbar jag ofta väldigt visuellt. Att bara skriva och låta tankarna vandra blir en nyttig omväxling. Det är kreativt men på ett helt annat sätt. Det blir också meditativt och reflekterande.

Reflekterar och sorterar 
Mina idéer ploppar upp till höger och vänster. Har jag tur så hinner jag anteckna dem på ett löst papper nånstans. I en text får jag plocka ner dem, sortera dem och forma dem till något konkret och meningsfullt.

Visar vad du är bra på
Skriva en bra bloggpost är ett enkelt och effektivt sätt att visa upp sina dolda talanger och intressen. För mig var det beteendepsykologi, marknadsföring, samt ett nyfött intresse för att skriva.

Kompetensutvecklar
Nästan varje bloggpost jag skrivit väcker nya frågor eller leder till saker jag måste fördjupa mig inom. Jag sparar alltid ner allt relevant jag hittar som jag sen väver in i min text. Det är också nyttigt att se hur andra skrivit och argumenterar i samma fråga.

Några tips för att börja och fortsätta blogga:

1. Skapa rutiner
Att blogga är som att träna. Svårt att komma igång och lika svårt att behålla rutinerna för att få en effekt. Gör ett schema som känns lagom ofta och håll dig till den.

2. Skriv kort 
När jag väl börjar har jag svårt att sluta. Men hellre för kort än för långt. Korta texter går fortare att skriva och snabbare att läsa. Win win.

3. Börja smått och utan stora krav
Jag hade inga ambitioner för räckvidd, antal läsare eller kommentarer. Allt över noll såg jag som en positiv överraskning.

4. Hitta inspiration överallt och hela tiden
Det svåraste är att sätta sig framför en blank skärm, en timme före deadline utan en aning om vad man ska skriva om. Jag har en lista med intressanta ämnen som jag ständigt fyller på och rensar. Sen plockar jag bara ett ämne som känns bäst.

5. Spara länkar och artiklar
Med ett bra underlag är halva jobbet gjort. Bra att kunna hänvisa till källor.

6. Låt någon annan läsa texten innan publicering
Fattar läsarna vad du vill säga? Är det för långt eller kort? Alltid bra med extra korr och sanity check.

7. Hitta din vinkel
Den låter kanske banalt men alla har något litet helt unikt. Det finns ingen annan på just ditt företag, med just din roll, dina erfarenheter och dina färdigheter. Skriv utifrån det. Jag är en AD född i forna Östblocket, tvåbarnspappa, hundägare och har ett intresse för psykologi, kreativitet och skräpkultur.

8. Producera 
Skriv, skriv och skriv. Ibland blir det dåligt, ibland bra. Man lär sig lika mycket från båda.

Lycka till!

Därför måste vi lita på användaren och göra funktionaliteten osynlig

knapp

Det roligaste och mest spännande med att jobba med webb är den ständiga utvecklingen. Så fort man tycker att man vet hur saker och ting ligger till så kommer något som ändrar eller vänder upp och ner på allt. För några år sen, hundratals år i it-världen, var det helt naturligt att bara surfa hemma eller på jobbet på den stora stationära datorn. Nu gör man det aldrig, eller bara i undantagsfall. En stationär dator är idag nästan lika vanlig som en tjock-TV. Mobilen kom, såg och segrade.

Denna revolution har fått stora konsekvenser för alla branscher och förändrat hur vi konsumerar information. Användarupplevelse och interaktionsdesign har börjat tas på allvar.

I början av it-eran, var tydlighet och konsekvens viktigast. UX skulle vara konservativt för att inte förvirra de ovana användarna. Funktionerna stod i centrum, de klickbara elementen skulle vara stora, synliga och skilja sig från det övriga innehållet. Menyn var alltid till vänster eller högst upp, scrollbarer synliga, länkarna var blå och understrukna, knappar såg ut som fysiska knappar och hette ”klicka här”. Manualer som 24-timmarswebben försökte standardisera vår upplevelse och definiera vad som var vad, hur det funkade och skulle se ut. Tanken var god men manualen hängde inte med utvecklingen och lades snabbt åt sidan.

Med ökad webbvana kunde vi skruva bort stödhjulen, minska ledtrådarna och öka komplexiteten. Mobilen växte från en förenklad och fördummad version av desktopversionen till att bli den plattform som leder utvecklingen. Inte konstigt att det nu finns byråer som bara jobbar med mobilt. Det är där det händer.

Facebooks off-screen meny. Idag är det en självklarhet.

Ta Facebook som exempel. Deras app har alltid levererat en bättre upplevelse än sajten, eftersom den är mer fokuserad och skalar bort allt tjafs. Tycka vad man vill om Facebook som företag, med de är inte rädda att förändra sin produkt. Så när de introducerade hamburgermenyn för något år sedan blev jag riktigt imponerad. Äntligen en vettig lösning på ett svårt problem, att hantera komplexa menyval på en liten skärm. Det blev snabbt en ny standard och spreds sig även till desktop.

När de lanserade Paper, kanske bäst beskriven som alternativ facebookbrowser, blev jag imponerad igen. Dels den snygga och genomtänkta designen men framför allt att den fokuserade på innehåll före funktion. De litar på vi som användare vet hur men svajpar, scrollar, pinchar och tappar. Efter en kort introduktion känns navigeringen som gjuten. I stället för den horisontella modellen med off-screen-navigering som i sin vanliga app bygger Paper helt på lager. Går man ner en nivå läggs det nya fönstret ovanpå det gamla. Som pappersark som läggs på varandra. Ingen tillbaka-knapp, ingen smulstig. Innehållet tar hela ytan. Vill jag gå tillbaka, eller bara tjuvkika vad som finns under, drar jag bara bort arket.

Paper och lager-på-lager metoden.

Det kanske inte verkar som hela världen. Men för mig ändrade det helt och hållet synen på hur man kan navigera i en komplex struktur med många nivåer på en liten yta. Varför ska jag ha en knapp när en gest gör samma sak och snabbare? Varför ska jag ha en meny när jag kan navigera med lager? Funktionerna ska vara som god typografi, de sätter reglerna, bygger strukturen och hierarkin men det är inget jag ska behöva tänka på. De ska i princip vara osynliga och inte störa det som är viktigast. Innehållet.

Hur man använder gester i Clear.

Det finns fler än Paper som experimenterar med osynlig funktionalitet:

  • Jag gillar verkligen hur organisations-appen Clear har löst GTD-strukturen på ett elegant och intuitivt sätt. Man öppnar och stänger nivåer med pinch-gester och skapar och redigerar poster med svepningar.
  • Instapaper var ännu mer futuristiska när de lät användarna att skrolla genom att luta telefonen. En kul idé men lite svårhanterlig.
  • Samsung var ännu galnare när de introducerade möjligheten att skrolla men ögonen. Telefonen analyserade via kameran var nånstans på skärmen dina ögon befann sig. Var det nära nederkante, skrollade innehållet automatiskt uppåt. Jag har inte testat själv men förmodligen var det mest en gimmick. Men intressant för min tes.

Sen finns det de som gör precis tvärt om. DN lanserade nyligen sin nya app. Jag använder den inte själv men av vad jag läst fick den svidande kritik. En av de stora missarna var just att den inte satte innehållet och upplevelsen först. När jag läser en artikel vill jag bara se den och inget annat. Att sätta en fast vänstermeny som både stör och är helt irrelevant är ett föråldrat sätt att tänka. DN är kvar på 24-timmarswebben-nivån och försöker tvinga på stödhjulen på min nya racer.

Jag tror att Paper glimtar in i framtiden. När vi släppt de blå, understrukna länkarna och litar helt på att allt är klickbart och drivs med gester. Det är dags att låta funktionaliteten bli osynlig och släppa fram innehållet.

Läs även:
Mikael Zackrissons första intryck av Paper
Darja Isaksson går loss på DNs nya app 

Drömmen om det friktionslösa mötet tog just två steg framåt

Länge har drömmen funnits att använda mobilen för att få till spontana möten, baserade på att inget mindre än att man bara råkar befinna sig på samma plats, eller i närheten av en vän eller bekant. Detta var en av de första konsumenttjänsterna det pratades om när mobiloperatörerna började med positionering, ändå har inte särskilt mycket hänt sedan dess.

Visst. Vi är några som envisas med att checka in via tjänster som Foursquare, Facebook eller avsomnade Gowalla. Men vi är få, tjänsterna har in nått massmarknad, och en sådan här communitytjänst bygger ju på volym.

Men nu verkar det hända saker. Både Facebook och Foursquare lanserar nya tjänster för att göra det enkelt att träffas spontant, för en kaffe, lunch eller liknande, med bekanta i ens vänkrets.

Båda bygger på samma princip: att man delar sin position mer eller mindre automatiskt, mer eller mindre exakt, under en viss tid och för en viss grupp personer. Man kan säga att man låter användaren slå på ett läge i appen, ”jag är här är och redo att göra något”.

I USA har Facebook börjat rulla ut tjänsten Vänner i närheten (Friends Nearby). Där kan man aktivt dela ut sin position till vänner eller bara vissa utvalda vänner, under en viss tid. Ska jag ut på stan och gärna träffar någon kan jag till exempel säga att appen automatiskt ska dela min position under 4 timmar, med alla vänner, en viss grupp av vänner, eller kanske bara några få utvalda, tjänsten går att styra ner på individnivå. Det är också lätt att direkt börja chatta med vänner som råkar vara i närheten.

Jag gillar tanken på att kunna sätta appen i socialt läge, ”jag vill gärna ta en fika med någon som är i närheten”, typ, under en viss tid. Så funkar jag i alla fall, när jag är ute på stan är jag ofta i ett socialt mood, och träffar gärna folk. När jag är hemma med familjen kanske jag mer vill vara för mig själv, eller enbart de närmaste. Avgörande för att om det ska slå igenom är tror jag hur knepigt det är att styra vem som får se vad om en själv, och hur viktigt den typen av säkerhetstänkande är.

Swarma sorterar mina vänner efter hur nära de är mig

Swarma sorterar mina vänner efter hur nära de är mig

Foursquare, en av de första positioneringsapparna som även överlevt, går ännu längre. De delar hela sin tjänst i två delar, två appar. Detta bygger på insikten att det är två helt olika målgrupper som använder Foursquare, den ena, mindre är det som checkar in, tävlar om att bli borgmästare över vissa platser, och håller koll på vänner och bekanta. Den andra, stora, de använder tjänsten för att hitta bra ställen, restauranger, kaféer, hotell, utflyktsmål och så vidare. Lite som Yelp och i Sverige Ted Valentins kartsajter.

Den nya sociala appen Swarm, lanserades häromdagen. Jag har bara testat den som hastigast, men jag gillar att den sorterar mina vänner efter hur nära mig de är. Default är att jag alltid är positionerad på stadsdelsnivå gentemot mina vänner, men det är busenkelt att stänga av det, det är bara att swipa över skärmen för att toggla mellan privat och publikt läge.

En del kommer säkert att sakna möjligheten att bli ”mayor”, samtidigt tycker jag det är helt rätt att lyssna på sina användare, studera hur de verkligen använder tjänsten, och sedan våga utveckla tjänsten. Göra om, göra rätt.

Inkognito i Swarm

Inkognito i Swarm

 

Två intressanta nyheter från Facebooks utvecklarkonferens

Förra veckan höll Facebook sin stora utvecklarkonferens f8. Flera nyheter presenterades, många handlade om mobilt och annonsmöjligheter i den mobila plattformen. Två nyheter som fastnade hos mig var App Links och anonym inloggning.

App Links är en teknik för att skapa djuplänkar mellan olika mobilappar. Redan idag går det att länka direkt till exempelvis en låt på Spotify, men som jag fattat det finns det inget enhetligt sätt att göra det för olika appar, och olika plattformar, typ IOS, Android och Windows Phone. Det fiffiga med det här är att appar blir öppnare, mer som webben, och mindre stängda och inlåsta.

Återstår att se om de andra stora bolagen hakar på. 25 bolag har redan gått med, bland andra Spotify, Dropbox och Pinterest.

Facebooks nya tjänst för anonym inloggning har redan fått kritik för att den inte alls anonym, vilket såklart är korrekt. Poängen är i stället att du som användare kan vara anonym gentemot den tredje part, den vars tjänst du kanske vill testa, men som du inte riktigt litar på. Då kan du använda Facebook som identifierare, men utan att lämna några personliga data till tjänsten.

Det här är naturligtvis grymt smart att Facebook, för det gör det ännu lättare att bygga tjänster baserade på Facebooks plattform. Samtidigt får Facebook fortfarande veta vilka tjänster du som användare använder, och kan därmed anpassa sina annonsprodukter utifrån detta.

Det här reser såklart nya frågor om integritet och hur mycket data vi som användare vill lämna ut till Facebook. Samtidigt gäller fortfarande samma argument här som vi hade i diskussionen om Google för några år sedan.

Visst, Facebook vet mycket om oss om vi väljer att vara med där. Men vi kan också välja att inte vara det, eller att bara vara med till viss del, bara dela med oss av viss information. För de allra flesta av oss överväger än så länge fördelarna.

I slutändan är jag ändå mest imponerad över att Facebook fortsätter att innovera och förbättra sina tjänster och sina produkter, för att göra det lite enklare för oss att använda nätet. Och för oss som bygger digitala tjänster är det bara att tacka och ta emot.

Det finns inga gratisluncher – inte ens på Facebook

Foto: Flickr/Andreas Beer

Det har varit mycket snack om Facebook på sistone. Att ens inlägg på Facebook inte sprids till alla de som gillar min sida, och att Facebook dessutom skruvar på reglerna hela tiden för att tvinga oss som driver Facebooksidor att köpa annonser för att uppnå önskad spridning. Det finns till och med de som hävdar att detta skulle göra det mer eller mindre meningslöst att finnas på Facebook. Lyckligtvis har många hävdat motsatsen.

Det enkla svaret på frågan är att det fortfarande inte finns några gratisluncher.

När sociala medier slog igenom för en massa år sedan hette det från många att en stor poäng med det var att det var gratis. Det kostade ingenting att publicera sig på Twitter, Facebook eller Youtube.

Det kan förvisso vara sant rent monetärt. Men bara att finnas där ger ju ingenting. Hela poängen med sociala medier är ju att de är just sociala, vi använder dem för att vi vill ha en dialog med våra följare och andra.

Och för att göra det måste man lägga lite tid, lite energi och eftertanke på att skapa relevant innehåll. Sånt som folk faktiskt gillar.

I marknadsföringstermer pratar man också mycket riktigt om egna medier, köpta medier och förtjänade medier.

Det är helt enkelt så att du får den uppmärksamhet som du förtjänar. Är det många som gillar dina inlägg, eller historiskt sett har gillat dina inlägg, så syns det mer i Facebooks flöde.

Sedan vi på Ziggy hoppade på bloggprojektet Blogg100 har vi så gott som varje dag uppdaterat får Facebooksida och vårt twitterkonto med länkar till dagens bloggposter. Ibland har vi fått 50 visningar på Facebook, ibland har vi fått 1500, och det baserat på våra drygt 500 följare.

Bra innehåll sprids helt enkelt bättre. Det som läsarna tycker är mindre relevant, sprids inte lika mycket.

Sedan spelar såklart faktorer som tidpunkt och exakt hur man formulerar sig i uppdateringen en roll, och här kan man laborera och förfina sig ytterligare. Vi har för vår egen del begränsat oss till att få igång en regelbunden produktion av bloggposter, och sprida dem i sociala medier. I vissa fall, när vi tycker oss skrivit något riktigt bra, då kanske vi har köpt lite marknadsföring för att uppnå ytterligare spridning. Men oftast inte.

Det stora värdena för oss har varit två:

  • För det första har vi lyckats engagera en stor del av medarbetarna i att skriva och bidra med smarta tankar och idéer. Det har skapat ett härligt engagemang på byrån, och framför allt lyft fram fler duktiga personer externt.
  • För det andra har vi kunnat visa upp vår kompetens för våra kunder och de vi hoppas ska bli våra kunder.

Vill man ta nästa steg ska man aktivt fundera på vilken sorts innehåll som får bäst spridning i sociala medier. Norrlands Guld gör det rätt bra, och med en kul twist. Hatten av Andreas Leijon!