Medieutredningen: 350 sidor verklighetsbeskrivning – äntligen!

Medieutredningen har publicerat sitt första betänkande. En gedigen lunta på 350 sidor som beskriver tillståndet för svenska nyhetsmedia 2015. Jag har haft förmånen att få delta på ett hörn i arbetet som utomstående expert, tillsammans med Sara Öhrvall, Olle Lidbom och Johanna Frelin. Det betyder att vi varit med och bollplankat texter och tillvägagångssätt, vi har kommit med synpunkter, ifrågasatt beskrivningar, formuleringar, angreppssätt, men även påpekat frågeställningar vi saknat. Det har varit mycket diskussioner, om allt från definitioner av begrepp och små detaljer, till de stora övergripande helheterna. Slutsatserna, däremot, har utredaren Anette Novak och hennes sekretariat dragit.

Mycket av debatten kring medieutredningen har handlat om de krisande tidningarna och mediehusen och vad som kan göras för att rädda dem. Men det har ju aldrig varit uppdraget för utredningen. Utgångspunkten har hela tiden varit demokratin, journalistikens betydelse för demokratin och var vi kan göra för att stärka den. Hur kan vi säkerställa att vi har fria, oberoende, granskande medier som bidrar till stärka demokratin? Det var också för mig en avgörande faktor när jag valde att gå in som rådgivare åt utredningen.

För mig har det varit otroligt spännande att få vara med och påverka framtiden för svenska medier, ansvaret är stort, även om min roll som expert som sagt enbart varit rådgivande. Jag tror det vi som utomstående experter primärt har bidragit med har varit en verklighetskoll, ”reality check”, att de formuleringar och skrivningar som utredningen gjort också stämmer med verkligheten. För det ska sägas, förutom utredaren Anette Novak, så har sekretariatet inte bestått att journalister eller verksamma från mediebranschen, utan handläggare, experter och forskare från myndighets- och forskningsvärlden. Grymt kompetenta, men trots inte med erfarenheter från redaktioner eller tidningsföretagens affärsutvecklingsrum. Utredningen har också jobbat väldigt mycket utifrån ett vetenskapligt perspektiv, att allt ska vara belagt i forskning. Lite trögt såklart, men det gör att det som står där också verkligen är belagt, det är inte en massa tyckande och åsikter. Och de har verkligen gjort ett hästjobb i att sammanställa all all aktuell forskning som finns.

Jag måste erkänna att jag inte läst hela delbetänkandet, men väl de viktigaste delarna, under en elle flera faser av utredningsprocessen. Det största värdet som jag ser det är att vi äntligen får en verklighetsbeskrivning som vi kan enas om. Det är något som jag efterlyst i många, många år. Innan man kan behandla patienten måste man veta vad hon lider av. Där har utredningen gjort ett hästjobb, och inte heller duckat för de knepiga frågorna. Vi vet att print kommer att dö ut, i alla fall på bred front för nyhetsmedia. Vi vet att de digitala intäkterna än så länge inte på långa vägar klarar av att väga upp för tappet i print. Vi vet att jakten på klick varit och är förödande för den samhälllsviktiga journalistiken. Vi vet att de digitala jättarna är det största hotet mot de klassiska svenska nyhetsproducenterna. Vi vet att branschen går igenom ett stålbad, det har gjorts enorma neddragningar, det har drabbat inte minst de enskilda journalisterna som försöker utföra sitt jobb. Vi vet att hat och trakasserier blivit ett allt större problem för många verksamma journalister.

Och nu vet vi också att det befintliga presstödssystemet inte på något vis är anpassat till dagens situation, det måste förändras radikalt. Jag tycker den här tabellen i utredningen sammanfattar det hela väldigt bra:

Även om delbetänkandet inte innehåller några konkreta förslag så pekar det ändå framåt. Det viktigaste är såklart att framtidens mediestöd inte ska utgå efter distribution, utan baseras på innehållet. Syftet är att premiera skapandet av kvalificerad journalistik, inte spridningen av den. Exakt hur detta ska utformas är en delikat nöt att knäcka, men jag har svårt att se att det skulle finnas någon annan väg framåt. Plattform eller medieslag är inte det viktiga längre, utan innehållet.

Jag gillar att utredningen ägnat ett helt eget kapitel åt medieborgare, alltså medborgare som skapar eget innehåll och sprider detta på nätet. Vi har haft många diskussioner om huruvida mediebolagen varit duktiga eller inte på att skapa dialog och samverkan med sina läsare, målgrupper, men vi kan i alla fall enas om att det finns en enorm potential i det. Men begreppet medieborgare är brett, det innehåller allt från youtubestjärnor och instagramkändisar till personer med hemliga twitterkonton som läcker information inifrån stora organisationer.

En viktig fråga har varit digital kompetens. När vi hade samråd lyste det rätt tomt kring borden som handlade om algoritmer och teknik, många journalister ser fortfarande teknik som någon sorts motsats till redaktionellt arbete. I min värld är tekniken snarare dagens tryckpress, ett verktyg för publicering och spridning. Här skulle man kunna önska någon form av satsning, även om kampen är orättvis gentemot de digitala jättarna.

De digitala jättarna ja. Beroendet av dem är svårt att bortse ifrån. Jag blir fortfarande irriterad över argumentet att de inte tillför något eftersom de inte skapar något eget innehåll, då har man inte förstått mycket om modern mediekonsumtion. Men lika irriterad blir jag över jättarnas, och då tänker jag primärt på Facebook och Google, oförmåga att erkänna sin roll som publicister. Att gömma sig bakom tekniken är inte en särskilt ansvarsfull hållning.

Nu är det halvlek. Liten paus. Strax vidtar arbetet att forma konkreta förslag på ett ny mediestöd, slutbetänkandet ska vara klart 30 april 2016. Det kommer knappast vara en enkel resa, men det måste göras. Jag kommer att fortsätta verka som expert i utredningen, och bistå med tips, tankar, ifrågasättande och diskussioner.

Det finns inga gratisluncher – inte ens på Facebook

Foto: Flickr/Andreas Beer

Det har varit mycket snack om Facebook på sistone. Att ens inlägg på Facebook inte sprids till alla de som gillar min sida, och att Facebook dessutom skruvar på reglerna hela tiden för att tvinga oss som driver Facebooksidor att köpa annonser för att uppnå önskad spridning. Det finns till och med de som hävdar att detta skulle göra det mer eller mindre meningslöst att finnas på Facebook. Lyckligtvis har många hävdat motsatsen.

Det enkla svaret på frågan är att det fortfarande inte finns några gratisluncher.

När sociala medier slog igenom för en massa år sedan hette det från många att en stor poäng med det var att det var gratis. Det kostade ingenting att publicera sig på Twitter, Facebook eller Youtube.

Det kan förvisso vara sant rent monetärt. Men bara att finnas där ger ju ingenting. Hela poängen med sociala medier är ju att de är just sociala, vi använder dem för att vi vill ha en dialog med våra följare och andra.

Och för att göra det måste man lägga lite tid, lite energi och eftertanke på att skapa relevant innehåll. Sånt som folk faktiskt gillar.

I marknadsföringstermer pratar man också mycket riktigt om egna medier, köpta medier och förtjänade medier.

Det är helt enkelt så att du får den uppmärksamhet som du förtjänar. Är det många som gillar dina inlägg, eller historiskt sett har gillat dina inlägg, så syns det mer i Facebooks flöde.

Sedan vi på Ziggy hoppade på bloggprojektet Blogg100 har vi så gott som varje dag uppdaterat får Facebooksida och vårt twitterkonto med länkar till dagens bloggposter. Ibland har vi fått 50 visningar på Facebook, ibland har vi fått 1500, och det baserat på våra drygt 500 följare.

Bra innehåll sprids helt enkelt bättre. Det som läsarna tycker är mindre relevant, sprids inte lika mycket.

Sedan spelar såklart faktorer som tidpunkt och exakt hur man formulerar sig i uppdateringen en roll, och här kan man laborera och förfina sig ytterligare. Vi har för vår egen del begränsat oss till att få igång en regelbunden produktion av bloggposter, och sprida dem i sociala medier. I vissa fall, när vi tycker oss skrivit något riktigt bra, då kanske vi har köpt lite marknadsföring för att uppnå ytterligare spridning. Men oftast inte.

Det stora värdena för oss har varit två:

  • För det första har vi lyckats engagera en stor del av medarbetarna i att skriva och bidra med smarta tankar och idéer. Det har skapat ett härligt engagemang på byrån, och framför allt lyft fram fler duktiga personer externt.
  • För det andra har vi kunnat visa upp vår kompetens för våra kunder och de vi hoppas ska bli våra kunder.

Vill man ta nästa steg ska man aktivt fundera på vilken sorts innehåll som får bäst spridning i sociala medier. Norrlands Guld gör det rätt bra, och med en kul twist. Hatten av Andreas Leijon!

Regeringens passivitet skjuter publicservicetanken i sank

Den gamla världen mot den nya. Så kan man kanske klassificera debatten som rått kring att tv-licensen, förlåt public service-avgiften, som numera ska tas ut även för innehav av dator, ja för all utrustning som kan ta emot direktsändningar av tv på nätet.

Den gamla synen på att gemensam tv och radio måste finansieras gemensamt, mot de ungas syn på medier där public service sällan haft en särställning, utan tävlat med miljoner andra i den nya uppmärksamhetsekonomin.

Själv ser jag det som självklart att public service ska finnas, och finansieras med allmänna medel. Att sedan licenssystemet är föråldrat och knöligt, det är en annan, i mina ögon mindre sak. Spelar roll om det heter skatt eller licens, typ.

Jan Stenbeck brukade säga att politik slår pengar, men att teknik slår politik.  I min värld är det precis det som har hänt här.

Politiker och cheferna på de olika bolagen och verken som ska driva public service-systemet, de kör på som alltid. Rent tekniskt och juridiskt har Radiotjänst helt rätt när de hävdar att innehav av datorer ska vara nog för att man ska tvingas betala licensen. Och rent tekniskt så är det inte en fråga för SVT, eller Sveriges Radio eller UR, som får klä skott i debatten, oförskyllt. Och rent juridiskt kan man, som jag, tycka att det EGENTLIGEN inte borde spela så stor roll hur avgiften tas ut.

Problemet är att den yngre generationen, som konsumerat media på ett helt annat sätt, de ser inte det här. I deras värld är det SVT som begär pengarna. För dem handlar det mer om ett mediebolag som försöka sätta upp en tvingande betalvägg, än ett samhållsintresse som sjukvård, vägar och skolor som ska finansieras med allmänna medel.

Gamla stofiler (som jag själv tillhör i det här fallet) kan hävda motsatsern hur länge vi vill. Skämten om hur man automatiskt tvingas betala för en massa saker som man inte använder, de sprids ändå.

Bilden av SVT som ett föråldrat, tondövt, världsfrånvänt bolag naglas fast i alla fall. SVT får ta hela smällen, för det är det mest publika, kända public service-bolaget.

Förvisso kan man tycka att SVT, SR och UR har sig själva att skylla ändå. Hade de utvecklat sina program och tjänster så att de fortsatt vara relevanta för för dagens 20-åringar, då hade de inte haft det här problemet. De har å andra sidan hållits rätt hårt av regeringen på sistone med diskussionen om konkurrens med kommersiella medieföretag, och kravet på förhandsprövning.

Likväl är det ändå svårt att inte rikta kritiken mot regeringen och kulturministern, för deras vägran att lösa licensfrågan. Elaka tungor pratar om bilden av 100 anställda på Radiotjänst i Kiruna som skulle behöva förlora jobbet om licensen omvandlades till skatt, och hur illa det skulle se ut för en regering som månar om jobben.

Eller så är man så konspiratorisk att man ser att den här kritikstormen mot public service egentligen inte alls är något problem för den moderatledda regeringen, utan tvärtom ganska välkommet.

Själv skulle jag, som varm anhängare av public service, önska att vi kunde vrida tillbaka debatten till vad den borde handla om: Vad ska vi ha public service till? Och tvinga de undflyende politikerna att ta ansvar för sitt agerande.

Genom att förvägra en modernisering av licenssystemet skjuter regeringens passivitet hela publicservicetanken i sank.

Faran med att göra en galen verklighetsbeskrivning

Veckans snackis är bråket mellan TU och ett antal stora dagstidningar å ena sidan, och Sveriges Radio med en ny, mer nyhetsorienterad webb å andra sidan. Ett bråk som mycket snabbt nådde ett uppretat tonläge.

Jag ska inte gå in på turerna kring vem som sagt vad och så, men bråket i sig är intressant av flera skäl.

Det första är att man kan se attacken från TU som ett uttryck för tidningarnas ekonomiska kris. Genom att rikta blicken utåt och fokusera på en annan fiende kan man sluta leden. Och utifrån ett branschperspektiv är det så klart rätt agerat. Det är TU:s jobb att slåss för tidningar, på alla sätt de kan. Samtidigt är det svårt att inte se desperationen i utspelet.

Det stora problemet är dock inte utspelet i sig – det lär klinga ut i medierna inom några dagar – utan vad det gör för förändringsarbetet, som pågår på tidningsförlagen.

Det tidningarna gör är ju att förvränga verkligheten. Genom att beskriva tidningarnas problem på ett ganska oärligt sett ger man en bild som jag inte tror gynnar tidningsföretagens arbete mot bättre lönsamhet online. Det är ingen ny fråga – jag har tjatat om det förut – och jag trodde verkligen vi hade kommit längre.

Rent konkret är det mest uppseendeväckande uttalandet att att public service skulle vara ett hot mot tidningarna, eller kanske till och med det största hotet. Det är ju faktiskt bara trams.Det är bara att titta på trafiksiffrorna.  Tar man bort SR från listan, hur stor del av konkurrensen skulle försvinna? Vi talar om några procent. Räknar man sedan i sidvisningar som mer speglar faktiskt mediekonsumention, eller i tillbringad tid, och det blir uppenbart att tidningarna borde rikta fokus mot Facebook, Google, Instagram, och andra sociala medier i stället. DET är det den unga publiken gör i stället för att läsa deras nyheter. Bengt Ottosson är förvisso inne på detta i den här intervjun, men det är inte riktigt så man presenterat det utåt.

Diskussionen om konkurrens är också märklig. Kanske är den viktig för högsta cheferna att ha, av principella skäl. Men alla som suttit på de här redaktionerna vet hur snacket går, det klart att SR konkurrerar med Aftonbladet, att DN konkurrera med AB, Svd, osv. Alla jämför sig med varandra hela tiden. ”Vad gjorde de som var bra, vad gjorde vi bättre?” och, tyvärr lite för ofta ”ha, nu var vi x minuter snabbare”.

Men i grund och botten är ju den konkurrensen bra. Allt blir bättre av konkurrens. Lyckligtvis har vi nått så långt att de flesta nyhetssajter idag vet värdet av att profilera sig med unikt material, egna anslag, egna röster, i stället för att konkurrera i den breda fåran.

Intressant angående det är att föremålet för konkurrensen, Aftonbladet.se (som nämns i originalartikeln i Radiotidningen), har av någon anledning inte gett sig in i debatten. Kan det månne vara så att Jan Helin faktiskt inte känner sig speciellt hotad? SR är trots allt en trög supertanker i jämförelse med Helins snabbfotade armada av små, snabba attackfartyg.

Uppdaterat: Jan Helin har kommenterat bråket nu:

”Här är det meningen att Aftonbladet ska rasa mot Sveriges Radios nya sajt eftersom en artikel i SR:s personaltidning säger att de nu vill bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben” och ett alternativ till Aftonbladet, som i dag är den överlägset största digitala nyhetsförmedlaren.

Jag försökte bli arg en stund i onsdags. Det gick inte så bra. Jag blev mest förundrad och försjönk i grubblerier.”

Den stora faran är ändå vad den här typen av utspel ger för effekt internt, gentemot kollegor och alla i tidningsbranschen som jobbar på att hitta de nya affärerna online.

Vad sänder man för signaler när man menar att SR är det stora hotet? Om detta skulle stämma så borde väl tidningarna redan ha tjänat miljoner på sina webbar, om SR nu haft en icke-nyhetsinriktad webb sedan 1995?

Genom att rikta fokus på andra aktörer riskerar det egna arbetet bli lidande. Journalisterna som jobbar på tidningarna, ska de tror på detta?
Affärsutvecklarna som letar nya intäkter, ska de tro på detta? I så fall spelar det ju inte så stor roll vad de gör så länge public service får härja fritt på nätet. Eller?

Nej. Såklart. Den tolkningen är ju helt galen.

Jag är rätt övertygad om – och jag tror de flesta tidningschefer innerst inne håller med om det – att vägen framåt för tidningarna är att hitta nya sätt att tjäna pengar – må det vara betaltjänster eller smartare, modernare, mer effektiva annonslösningar. Men det kräver ju att man förändrar sitt interna sätt att jobba, att journalisterna slutar se annonser som något ont, och att säljarna får en större förståelse för läsarna/besökarnas behov.

Gamla sanningar måste revideras. Inte för att vi vet vad de nya är eller kommer att bli, men för att vi vet att vi måste hitta nya.

Behovet av innovation och nya satsningar är större än någonsin. Att då ägna sig åt låtsas som att problemet är något annat blir bara kontraproduktivt. 

I ett större sammanhang kan vi så klart diskutera vad vi ska ha public service till. Jag arbetade ett år i Radiohuset och har den största respekt för den journalistik som görs där.

Utmaningen, som jag ser den och som jag tror jag delar den synen med många andra som jobbar med digitala medier, är att SR har så förbaskat svårt att nå ut med allt bra som görs.

Mycket av det stammar ur en gammal tradition där marknadsföring och sälj ses som något fult. ”Journalister ska göra radioprogram, inte marknadsföra dem.” En syn som naturligtvis inte håller i dagens värld av informationsöverflöd där vi alla är våra egna personliga varumärken.

Men jag upplevde också en mer eller mindre uttalad oro från ledningshåll kring hur hårt man vågar marknadsföra sina program. SR har förvisso ett uppdrag att t ex nå unga (ur sändningstillståndet), men samtidigt finns den här regeln om förhandsprövning, som är minst sagt svårtolkad.

Effekten blir att det blir ett politiskt spel om hur aggressivt SR vågar kliva fram på den digitala arenan, vilket, enligt min uppfattning, enbart leder till färre lyssnare, minskad relevans för svenska folket och i längden sämre utnyttjande av public service-medlen.

Utifrån ett licensbetalarperspektiv vill vi så klart få så mycket journalistik och program ut av pengarna, och så stor effekt som möjligt på de saker som vi tror det kan ge, som demokrati, kunskapsöverföring, folkbildning, och granskande av makten. Den stora kostnaden för att göra programmen och gräva fram nyheterna är ju redan tagen – ska vi gömma undan resultatet då?

Problemet är alltså inte att SR nu ska bli ”för bra” på att nå ut med sina nyheter (och sitt enorma programutbud), utan att de varit historiskt sett alldeles för dåliga på det. 

Sedan att det finns personer inom stora mediekoncerner som vill minska public service uppdrag är en annan sak. Men det är faktiskt ingen som säger just nu.

En till liten detalj är att SR sedan 2011 erbjuder alla sina program och ljud (det finns över 700 000 ljud på SR.se öppet tillgängliga idag) för inbäddning av såväl privatpersoner som kommersiella företag. Det tidningsföretag som känner sig hotat av SR kan alltså enkelt bädda in valda delar av SR:s sändningar, nyhetsklipp och program, komplettera med egna fördjupningar, egna analyser, och dessutom tjäna pengar på det genom att lägga in annonser  på sidorna. Expressen och DN är några av de som till exempel använt Radiosportens direktsändningar under stora fotbollsmatcher på det sättet. Utnyttja detta, i stället för att försöka begränsa radions onlinenärvaro.

Näthat, utanförskap och marginaliserade män


Jag såg till slut Uppdrag Granskning om näthatet.

Det första som slår mig är hur pinsamt det här är för H&M. Ett så stort företag med så stora resurser,  som gör stora genomarbetade satsningar på sociala medier, och ändå går det så fel. Hamnade i en lång diskussion om detta på Facebook, hur uppenbart det är att det är något som gått allvarligt fel inne hos klädjätten, trots att de vägrar erkänna det explicit inför intervjukamerorna.

För mig visar detta bara än en gång hur otroligt viktigt det är att ha ordentliga policys på plats när man börjar jobba på allvar med sociala medier, och att kan har resurser, organisation och bemanning redo, inte minst när man har 13 miljoner fans på Facebook.

Pinsamt också för polisen, som faktiskt verkar ha nollkoll. De fattade inte ens att hon Julia hade blivit hotad. De trodde de handlade om ärekränkning. Och lite läskigt med tanke på hur mycket polisen lägger på att jaga andra nätbrottslingar, läs fildelare.

Men överlag är programmet ändå en rätt sorglig historia.

Först blir jag bara arg. Sedan mest sorgsen över dessa menlösa låtsasaggro män, eller pojkar kanske man ska säga.

De menar inte det de skriver. De förstår inte att det de skriver betyder något för någon. De är så ovana vid att märkas att de inte tror de gör det. En minns inte ens att han skrivit något elakt. ”Det var ju bara text”, ”jag menade inte så”, ”alltså det var bara något jag skrev i stundens hetta”. De är så aningslösa. De har ingen koll alls.

De verkar helt omedvetna om att det ens finns en värld utanför deras egen. Att någon annan skulle kunna reagera på det de gör. Att det ens finns andra människor.

”Hur tror du hon känner?” frågar reportern.
”Inte vet jag, jag tror inte hon bryr sig”, svarar hataren.
Det är som att de är ensamma i världen, utanför.

En annan sak som slår mig är hur de skyller ifrån sig.
”Det var ju tusentals kommentarer, inte bara jag”.
Hur det spridda ansvaret blir ingens ansvar. Gruppen anonymiserar.

Slutsatsen blir naturligtvis, som andra påpekat, att det är otroligt viktigt att upplysa alla dessa utanförmän om att detta faktiskt inte är okej. Att hot i text är hot likafullt. Att världen på internet faktiskt är densamma som ”köttvärlden” utanför, som juridiskprofessorn Mårten Schultz kallar den.

En av kvinnorna i programmet pratar om hon tappar tron på mänskligheten. Är det detta som rör sig i huvudet på unga män i utanförskap? Bristande logik, impulsbeteende, torftigt språk och total brist på självinsikt? Tänker på en gammal artikel i Business Week jag läste för kanske femton år sedan, om hur kvinnorna kommer ta över makten, för de behärskar det som är viktigt framöver: att kunna kommunicera.

Tänker på Susan Faludis decenniegamla bok Ställd, om hur många traditionella män hamnat utanför de senaste decennierna när industrierna monterats ned, och samhället moderniserats. Hur deras kunskap, deras yrkesstolthet, gamla hantverkskunnande, deras engagemang, helt blivit obsolet i den moderna uppkopplade världen. Är det de männen som idag i Sverige känner ett sådant utanförskap att de spontant bara sluggar mot allt det där konstiga nya? Som feminism, jämställdhet, mångfald, invandrare som inte bara kommer hit utan också vill vara med i samhället, ställer krav, kvinnor som ställer krav i offentlighetens ljus?

Jag har full förståelse för att man kan känna frustration när världen därute förändras, och man själv inte förstår denna förändring, och inte heller känner sig delaktig i den. Med det sagt ursäktar det naturligtvis inga hot eller personliga påhopp. Och självklart finns det män som dessvärre menar allvar av sina hot, som inte bara hatar i ”stundens hetta”.

Men det stora problemet vi diskuterar idag handlar inte om om detta fåtal riktiga våldsverkare, det handlar om de enorma volymerna med hatiska kommentarer, som faktiskt verkar vara skrivna mer eller mindre slentrianmässigt, inte för att männen menar dem bokstavligt, utan mest som en desperat protest.

Därför är jag ändå rätt glad att den här debatten kommer upp nu. För det är precis upp på bordet, ut i verkligheten den ska. Även om polisen inte tycker det, vilket man naturligtvis kan misstänka hänger  ihop med polisens valhänthet i frågan.

Men upp på bordet ska den, så här ser de förvirrade männen ut i Sverige 2013. De har förvisso funnits där hela tiden, kvinnohat är inget nytt. Men nu syns de för första gången öppet för oss andra. Vi kan se dem, vi kan se deras hat. Kanske kan vi också se deras utsatthet.

Jag tror det är viktigt att vi ser att det är de här männen som näthatet egentligen handlar om. Det handlar inte om provocerande kvinnliga debattörer, eller tjejer som säger ifrån på Facebook. Det handlar om män som inte kan hantera den nya världen, män som hatar.

Näthatet borde handla om männen. Hur når vi dem? Hur tar vi snacket med dem?

En kollega berättade om sin dotters skolklass, en nia här i en förort här i Stockholm. De hade snott någon av tjejernas mobiltelefoner och tjuvläst deras facebookkonversationer, och sedan blivit så upprörda av det tjejerna skrivit om vilka killar som var snygga och inte, att de började skriva mängder av hatiska, fullt synliga kommentarer på Facebook. Kallade dem slampor och liknande.

Men när tjejerna sedan konfronterade dem med detta, då tog det inte många sekunder innan de pudlade. De hade inte heller, precis som männen i Uppdrag Granskning, förstått vidden av sitt agerande, de verkade inte tro att någon skulle läsa det ens.

Nu vet de, tack vare att tjejerna sade ifrån.

Och det är här vi kan lära. Genom att säga ifrån kan vi lära de här männen och pojkarna att det faktiskt inte är okej. Att det är ett brott att hota någon, även på internet. Tillsammans kan vi få fler att förstå detta.