Medieutredningen: 350 sidor verklighetsbeskrivning – äntligen!

Medieutredningen har publicerat sitt första betänkande. En gedigen lunta på 350 sidor som beskriver tillståndet för svenska nyhetsmedia 2015. Jag har haft förmånen att få delta på ett hörn i arbetet som utomstående expert, tillsammans med Sara Öhrvall, Olle Lidbom och Johanna Frelin. Det betyder att vi varit med och bollplankat texter och tillvägagångssätt, vi har kommit med synpunkter, ifrågasatt beskrivningar, formuleringar, angreppssätt, men även påpekat frågeställningar vi saknat. Det har varit mycket diskussioner, om allt från definitioner av begrepp och små detaljer, till de stora övergripande helheterna. Slutsatserna, däremot, har utredaren Anette Novak och hennes sekretariat dragit.

Mycket av debatten kring medieutredningen har handlat om de krisande tidningarna och mediehusen och vad som kan göras för att rädda dem. Men det har ju aldrig varit uppdraget för utredningen. Utgångspunkten har hela tiden varit demokratin, journalistikens betydelse för demokratin och var vi kan göra för att stärka den. Hur kan vi säkerställa att vi har fria, oberoende, granskande medier som bidrar till stärka demokratin? Det var också för mig en avgörande faktor när jag valde att gå in som rådgivare åt utredningen.

För mig har det varit otroligt spännande att få vara med och påverka framtiden för svenska medier, ansvaret är stort, även om min roll som expert som sagt enbart varit rådgivande. Jag tror det vi som utomstående experter primärt har bidragit med har varit en verklighetskoll, ”reality check”, att de formuleringar och skrivningar som utredningen gjort också stämmer med verkligheten. För det ska sägas, förutom utredaren Anette Novak, så har sekretariatet inte bestått att journalister eller verksamma från mediebranschen, utan handläggare, experter och forskare från myndighets- och forskningsvärlden. Grymt kompetenta, men trots inte med erfarenheter från redaktioner eller tidningsföretagens affärsutvecklingsrum. Utredningen har också jobbat väldigt mycket utifrån ett vetenskapligt perspektiv, att allt ska vara belagt i forskning. Lite trögt såklart, men det gör att det som står där också verkligen är belagt, det är inte en massa tyckande och åsikter. Och de har verkligen gjort ett hästjobb i att sammanställa all all aktuell forskning som finns.

Jag måste erkänna att jag inte läst hela delbetänkandet, men väl de viktigaste delarna, under en elle flera faser av utredningsprocessen. Det största värdet som jag ser det är att vi äntligen får en verklighetsbeskrivning som vi kan enas om. Det är något som jag efterlyst i många, många år. Innan man kan behandla patienten måste man veta vad hon lider av. Där har utredningen gjort ett hästjobb, och inte heller duckat för de knepiga frågorna. Vi vet att print kommer att dö ut, i alla fall på bred front för nyhetsmedia. Vi vet att de digitala intäkterna än så länge inte på långa vägar klarar av att väga upp för tappet i print. Vi vet att jakten på klick varit och är förödande för den samhälllsviktiga journalistiken. Vi vet att de digitala jättarna är det största hotet mot de klassiska svenska nyhetsproducenterna. Vi vet att branschen går igenom ett stålbad, det har gjorts enorma neddragningar, det har drabbat inte minst de enskilda journalisterna som försöker utföra sitt jobb. Vi vet att hat och trakasserier blivit ett allt större problem för många verksamma journalister.

Och nu vet vi också att det befintliga presstödssystemet inte på något vis är anpassat till dagens situation, det måste förändras radikalt. Jag tycker den här tabellen i utredningen sammanfattar det hela väldigt bra:

Även om delbetänkandet inte innehåller några konkreta förslag så pekar det ändå framåt. Det viktigaste är såklart att framtidens mediestöd inte ska utgå efter distribution, utan baseras på innehållet. Syftet är att premiera skapandet av kvalificerad journalistik, inte spridningen av den. Exakt hur detta ska utformas är en delikat nöt att knäcka, men jag har svårt att se att det skulle finnas någon annan väg framåt. Plattform eller medieslag är inte det viktiga längre, utan innehållet.

Jag gillar att utredningen ägnat ett helt eget kapitel åt medieborgare, alltså medborgare som skapar eget innehåll och sprider detta på nätet. Vi har haft många diskussioner om huruvida mediebolagen varit duktiga eller inte på att skapa dialog och samverkan med sina läsare, målgrupper, men vi kan i alla fall enas om att det finns en enorm potential i det. Men begreppet medieborgare är brett, det innehåller allt från youtubestjärnor och instagramkändisar till personer med hemliga twitterkonton som läcker information inifrån stora organisationer.

En viktig fråga har varit digital kompetens. När vi hade samråd lyste det rätt tomt kring borden som handlade om algoritmer och teknik, många journalister ser fortfarande teknik som någon sorts motsats till redaktionellt arbete. I min värld är tekniken snarare dagens tryckpress, ett verktyg för publicering och spridning. Här skulle man kunna önska någon form av satsning, även om kampen är orättvis gentemot de digitala jättarna.

De digitala jättarna ja. Beroendet av dem är svårt att bortse ifrån. Jag blir fortfarande irriterad över argumentet att de inte tillför något eftersom de inte skapar något eget innehåll, då har man inte förstått mycket om modern mediekonsumtion. Men lika irriterad blir jag över jättarnas, och då tänker jag primärt på Facebook och Google, oförmåga att erkänna sin roll som publicister. Att gömma sig bakom tekniken är inte en särskilt ansvarsfull hållning.

Nu är det halvlek. Liten paus. Strax vidtar arbetet att forma konkreta förslag på ett ny mediestöd, slutbetänkandet ska vara klart 30 april 2016. Det kommer knappast vara en enkel resa, men det måste göras. Jag kommer att fortsätta verka som expert i utredningen, och bistå med tips, tankar, ifrågasättande och diskussioner.

Medieåret 2014 – eller det var inte bättre förr – Såklart!

SVT:s dokumentär om medieåret 2014 är intressant, inte bara för att vår grundare Darja Isaksson medverkar, utan det gör även en hel del andra smarta personer.

Ändå kan jag inte låta bli att bli lite irriterad.

Över Jesper Strömbäcks generaliseringar.
Över att man fortfarande kan vara så förvånad över att världen har förändrats.

”Du filmar alltså dig själv när du spelar dataspel?” frågar Skavlan Pewdiepie.
Eller att det rapporteras som en nyhet att unga föredrar Youtube framför gammal ång-tv.

Men visst, med det som utgångspunkt är det såklart svårt att förstå dagens medievärld.
Jag kan tycka väldigt mycket om dagens medievärld. Men svår att förstå, det är den inte. Det mesta är tämligen logiskt. Att unga föredrar att se andra unga göra sin egen grej och inte väljer det som traditionella medier färdigpaketerat åt dem, det är ju inte nytt. Det har ungdomar gjort sedan de började definiera sig själva som ungdomar någon gång i mitten på förra seklet.

Det enda som är problemet med dagens medievärld 2014 är att det som förut gällde inte kommer funka i framtiden. Att de bolagen och de institutioner som styrde mediekonsumtionen inte kommer kunna göra det framöver. Vi har inte längre enbart två morgontidningar, två kvällstidningar och public service att välja på. För de aktörerna blir det så klart problem. Så länge man inte förstår de nya beteendena eller behoven, då är det svårt att anpassa sitt erbjudande efter det.

Jag älskar mycket av det traditionella medier gör, men att försvara deras rätt att fortsätta existera, det kan inte vara den stora utmaningen för medierna idag. Eller för demokratin, för samhället.

För om vi, som programledaren gör i slutet av programmet, vänder på synsättet och ser på möjligheterna, vad vi kan skapa idag, i stället för att utgå från att krampaktigt försöka hålla fast vid det som var, då blir resultatet väldigt glädjande.

Strömbäck kör det gamla trötta argumentet med filterbubblan.
”Om allt väljer sin egen filterbubbla att vara i, då kommer vi inte ha några mötesplatser där olika åsikter möts.”

Jaså?

Men hur var det förut då? Innan globaliseringen och internet fick medievärlden att explodera, hur många mötesplatser hade vi då? Var träffades folk förut och ”utbytte åsikter”? På DNs ledarsida? På insändarsidorna? I tv?

Trams! Det fanns ju inte sådana mötesplatser förut!

Vanligt folk hade ingen tillgång till att göra sin röst hörd. De kunde arrangera en demonstration, trycka upp egna flygblad eller ockupera almar. Men mötesplatserna, de har ju faktiskt kommit med internet.

Internet är mötesplatsen.

Darja Isaksson kallar de som hävdar att det var bättre förr för historierevisionister i programmet. Jag kan bara hålla med.

Filterbubblor är inget nytt påfund. De har funnits i urminnes tider. Enda skillnaden är att nu kan vi göra våra egna filter. Förut var det redaktörerna på de stora tidningarna, radiokanalerna och tv:n som var filtrena. Säkert i all välmening och med stor kompetens, men likväl, det var dåtidens filter. Idag är åsiktsmotståndarna bara en googling bort.

Och så diskussionen om klicksajterna. Jag har själv ifrågasatt om detta är de klassiska tidningarnas framtid. Men det handlar mer om urval och ton än fenomenet i sig. Jag tillhör dem som är rätt övertygade om att klickfisket kommer balansera sig självt med tiden. Folk kommer tröttna på meningslösa klipp och det bättre, det mer relevanta materialet kommer att vinna.

Inte nödvändigtvis bara politik och samhällskritik. Underhållning kommer så klart locka även i framtiden. Men ÄVEN samhällsfrågor. Studier visar att det faktiskt är politiskt och åsiktsmaterial som i väldigt stor utsträckning delas i sociala medier.

Nej, jag kan inte tänka mig en tid där utbudet och engagemanget kring journalistik och medier varit större än idag. Det kan jag inte se som något annat än positivt.