Medieåret 2014 – eller det var inte bättre förr – Såklart!

SVT:s dokumentär om medieåret 2014 är intressant, inte bara för att vår grundare Darja Isaksson medverkar, utan det gör även en hel del andra smarta personer.

Ändå kan jag inte låta bli att bli lite irriterad.

Över Jesper Strömbäcks generaliseringar.
Över att man fortfarande kan vara så förvånad över att världen har förändrats.

”Du filmar alltså dig själv när du spelar dataspel?” frågar Skavlan Pewdiepie.
Eller att det rapporteras som en nyhet att unga föredrar Youtube framför gammal ång-tv.

Men visst, med det som utgångspunkt är det såklart svårt att förstå dagens medievärld.
Jag kan tycka väldigt mycket om dagens medievärld. Men svår att förstå, det är den inte. Det mesta är tämligen logiskt. Att unga föredrar att se andra unga göra sin egen grej och inte väljer det som traditionella medier färdigpaketerat åt dem, det är ju inte nytt. Det har ungdomar gjort sedan de började definiera sig själva som ungdomar någon gång i mitten på förra seklet.

Det enda som är problemet med dagens medievärld 2014 är att det som förut gällde inte kommer funka i framtiden. Att de bolagen och de institutioner som styrde mediekonsumtionen inte kommer kunna göra det framöver. Vi har inte längre enbart två morgontidningar, två kvällstidningar och public service att välja på. För de aktörerna blir det så klart problem. Så länge man inte förstår de nya beteendena eller behoven, då är det svårt att anpassa sitt erbjudande efter det.

Jag älskar mycket av det traditionella medier gör, men att försvara deras rätt att fortsätta existera, det kan inte vara den stora utmaningen för medierna idag. Eller för demokratin, för samhället.

För om vi, som programledaren gör i slutet av programmet, vänder på synsättet och ser på möjligheterna, vad vi kan skapa idag, i stället för att utgå från att krampaktigt försöka hålla fast vid det som var, då blir resultatet väldigt glädjande.

Strömbäck kör det gamla trötta argumentet med filterbubblan.
”Om allt väljer sin egen filterbubbla att vara i, då kommer vi inte ha några mötesplatser där olika åsikter möts.”

Jaså?

Men hur var det förut då? Innan globaliseringen och internet fick medievärlden att explodera, hur många mötesplatser hade vi då? Var träffades folk förut och ”utbytte åsikter”? På DNs ledarsida? På insändarsidorna? I tv?

Trams! Det fanns ju inte sådana mötesplatser förut!

Vanligt folk hade ingen tillgång till att göra sin röst hörd. De kunde arrangera en demonstration, trycka upp egna flygblad eller ockupera almar. Men mötesplatserna, de har ju faktiskt kommit med internet.

Internet är mötesplatsen.

Darja Isaksson kallar de som hävdar att det var bättre förr för historierevisionister i programmet. Jag kan bara hålla med.

Filterbubblor är inget nytt påfund. De har funnits i urminnes tider. Enda skillnaden är att nu kan vi göra våra egna filter. Förut var det redaktörerna på de stora tidningarna, radiokanalerna och tv:n som var filtrena. Säkert i all välmening och med stor kompetens, men likväl, det var dåtidens filter. Idag är åsiktsmotståndarna bara en googling bort.

Och så diskussionen om klicksajterna. Jag har själv ifrågasatt om detta är de klassiska tidningarnas framtid. Men det handlar mer om urval och ton än fenomenet i sig. Jag tillhör dem som är rätt övertygade om att klickfisket kommer balansera sig självt med tiden. Folk kommer tröttna på meningslösa klipp och det bättre, det mer relevanta materialet kommer att vinna.

Inte nödvändigtvis bara politik och samhällskritik. Underhållning kommer så klart locka även i framtiden. Men ÄVEN samhällsfrågor. Studier visar att det faktiskt är politiskt och åsiktsmaterial som i väldigt stor utsträckning delas i sociala medier.

Nej, jag kan inte tänka mig en tid där utbudet och engagemanget kring journalistik och medier varit större än idag. Det kan jag inte se som något annat än positivt.

Regeringens passivitet skjuter publicservicetanken i sank

Den gamla världen mot den nya. Så kan man kanske klassificera debatten som rått kring att tv-licensen, förlåt public service-avgiften, som numera ska tas ut även för innehav av dator, ja för all utrustning som kan ta emot direktsändningar av tv på nätet.

Den gamla synen på att gemensam tv och radio måste finansieras gemensamt, mot de ungas syn på medier där public service sällan haft en särställning, utan tävlat med miljoner andra i den nya uppmärksamhetsekonomin.

Själv ser jag det som självklart att public service ska finnas, och finansieras med allmänna medel. Att sedan licenssystemet är föråldrat och knöligt, det är en annan, i mina ögon mindre sak. Spelar roll om det heter skatt eller licens, typ.

Jan Stenbeck brukade säga att politik slår pengar, men att teknik slår politik.  I min värld är det precis det som har hänt här.

Politiker och cheferna på de olika bolagen och verken som ska driva public service-systemet, de kör på som alltid. Rent tekniskt och juridiskt har Radiotjänst helt rätt när de hävdar att innehav av datorer ska vara nog för att man ska tvingas betala licensen. Och rent tekniskt så är det inte en fråga för SVT, eller Sveriges Radio eller UR, som får klä skott i debatten, oförskyllt. Och rent juridiskt kan man, som jag, tycka att det EGENTLIGEN inte borde spela så stor roll hur avgiften tas ut.

Problemet är att den yngre generationen, som konsumerat media på ett helt annat sätt, de ser inte det här. I deras värld är det SVT som begär pengarna. För dem handlar det mer om ett mediebolag som försöka sätta upp en tvingande betalvägg, än ett samhållsintresse som sjukvård, vägar och skolor som ska finansieras med allmänna medel.

Gamla stofiler (som jag själv tillhör i det här fallet) kan hävda motsatsern hur länge vi vill. Skämten om hur man automatiskt tvingas betala för en massa saker som man inte använder, de sprids ändå.

Bilden av SVT som ett föråldrat, tondövt, världsfrånvänt bolag naglas fast i alla fall. SVT får ta hela smällen, för det är det mest publika, kända public service-bolaget.

Förvisso kan man tycka att SVT, SR och UR har sig själva att skylla ändå. Hade de utvecklat sina program och tjänster så att de fortsatt vara relevanta för för dagens 20-åringar, då hade de inte haft det här problemet. De har å andra sidan hållits rätt hårt av regeringen på sistone med diskussionen om konkurrens med kommersiella medieföretag, och kravet på förhandsprövning.

Likväl är det ändå svårt att inte rikta kritiken mot regeringen och kulturministern, för deras vägran att lösa licensfrågan. Elaka tungor pratar om bilden av 100 anställda på Radiotjänst i Kiruna som skulle behöva förlora jobbet om licensen omvandlades till skatt, och hur illa det skulle se ut för en regering som månar om jobben.

Eller så är man så konspiratorisk att man ser att den här kritikstormen mot public service egentligen inte alls är något problem för den moderatledda regeringen, utan tvärtom ganska välkommet.

Själv skulle jag, som varm anhängare av public service, önska att vi kunde vrida tillbaka debatten till vad den borde handla om: Vad ska vi ha public service till? Och tvinga de undflyende politikerna att ta ansvar för sitt agerande.

Genom att förvägra en modernisering av licenssystemet skjuter regeringens passivitet hela publicservicetanken i sank.

Faran med att göra en galen verklighetsbeskrivning

Veckans snackis är bråket mellan TU och ett antal stora dagstidningar å ena sidan, och Sveriges Radio med en ny, mer nyhetsorienterad webb å andra sidan. Ett bråk som mycket snabbt nådde ett uppretat tonläge.

Jag ska inte gå in på turerna kring vem som sagt vad och så, men bråket i sig är intressant av flera skäl.

Det första är att man kan se attacken från TU som ett uttryck för tidningarnas ekonomiska kris. Genom att rikta blicken utåt och fokusera på en annan fiende kan man sluta leden. Och utifrån ett branschperspektiv är det så klart rätt agerat. Det är TU:s jobb att slåss för tidningar, på alla sätt de kan. Samtidigt är det svårt att inte se desperationen i utspelet.

Det stora problemet är dock inte utspelet i sig – det lär klinga ut i medierna inom några dagar – utan vad det gör för förändringsarbetet, som pågår på tidningsförlagen.

Det tidningarna gör är ju att förvränga verkligheten. Genom att beskriva tidningarnas problem på ett ganska oärligt sett ger man en bild som jag inte tror gynnar tidningsföretagens arbete mot bättre lönsamhet online. Det är ingen ny fråga – jag har tjatat om det förut – och jag trodde verkligen vi hade kommit längre.

Rent konkret är det mest uppseendeväckande uttalandet att att public service skulle vara ett hot mot tidningarna, eller kanske till och med det största hotet. Det är ju faktiskt bara trams.Det är bara att titta på trafiksiffrorna.  Tar man bort SR från listan, hur stor del av konkurrensen skulle försvinna? Vi talar om några procent. Räknar man sedan i sidvisningar som mer speglar faktiskt mediekonsumention, eller i tillbringad tid, och det blir uppenbart att tidningarna borde rikta fokus mot Facebook, Google, Instagram, och andra sociala medier i stället. DET är det den unga publiken gör i stället för att läsa deras nyheter. Bengt Ottosson är förvisso inne på detta i den här intervjun, men det är inte riktigt så man presenterat det utåt.

Diskussionen om konkurrens är också märklig. Kanske är den viktig för högsta cheferna att ha, av principella skäl. Men alla som suttit på de här redaktionerna vet hur snacket går, det klart att SR konkurrerar med Aftonbladet, att DN konkurrera med AB, Svd, osv. Alla jämför sig med varandra hela tiden. ”Vad gjorde de som var bra, vad gjorde vi bättre?” och, tyvärr lite för ofta ”ha, nu var vi x minuter snabbare”.

Men i grund och botten är ju den konkurrensen bra. Allt blir bättre av konkurrens. Lyckligtvis har vi nått så långt att de flesta nyhetssajter idag vet värdet av att profilera sig med unikt material, egna anslag, egna röster, i stället för att konkurrera i den breda fåran.

Intressant angående det är att föremålet för konkurrensen, Aftonbladet.se (som nämns i originalartikeln i Radiotidningen), har av någon anledning inte gett sig in i debatten. Kan det månne vara så att Jan Helin faktiskt inte känner sig speciellt hotad? SR är trots allt en trög supertanker i jämförelse med Helins snabbfotade armada av små, snabba attackfartyg.

Uppdaterat: Jan Helin har kommenterat bråket nu:

”Här är det meningen att Aftonbladet ska rasa mot Sveriges Radios nya sajt eftersom en artikel i SR:s personaltidning säger att de nu vill bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben” och ett alternativ till Aftonbladet, som i dag är den överlägset största digitala nyhetsförmedlaren.

Jag försökte bli arg en stund i onsdags. Det gick inte så bra. Jag blev mest förundrad och försjönk i grubblerier.”

Den stora faran är ändå vad den här typen av utspel ger för effekt internt, gentemot kollegor och alla i tidningsbranschen som jobbar på att hitta de nya affärerna online.

Vad sänder man för signaler när man menar att SR är det stora hotet? Om detta skulle stämma så borde väl tidningarna redan ha tjänat miljoner på sina webbar, om SR nu haft en icke-nyhetsinriktad webb sedan 1995?

Genom att rikta fokus på andra aktörer riskerar det egna arbetet bli lidande. Journalisterna som jobbar på tidningarna, ska de tror på detta?
Affärsutvecklarna som letar nya intäkter, ska de tro på detta? I så fall spelar det ju inte så stor roll vad de gör så länge public service får härja fritt på nätet. Eller?

Nej. Såklart. Den tolkningen är ju helt galen.

Jag är rätt övertygad om – och jag tror de flesta tidningschefer innerst inne håller med om det – att vägen framåt för tidningarna är att hitta nya sätt att tjäna pengar – må det vara betaltjänster eller smartare, modernare, mer effektiva annonslösningar. Men det kräver ju att man förändrar sitt interna sätt att jobba, att journalisterna slutar se annonser som något ont, och att säljarna får en större förståelse för läsarna/besökarnas behov.

Gamla sanningar måste revideras. Inte för att vi vet vad de nya är eller kommer att bli, men för att vi vet att vi måste hitta nya.

Behovet av innovation och nya satsningar är större än någonsin. Att då ägna sig åt låtsas som att problemet är något annat blir bara kontraproduktivt. 

I ett större sammanhang kan vi så klart diskutera vad vi ska ha public service till. Jag arbetade ett år i Radiohuset och har den största respekt för den journalistik som görs där.

Utmaningen, som jag ser den och som jag tror jag delar den synen med många andra som jobbar med digitala medier, är att SR har så förbaskat svårt att nå ut med allt bra som görs.

Mycket av det stammar ur en gammal tradition där marknadsföring och sälj ses som något fult. ”Journalister ska göra radioprogram, inte marknadsföra dem.” En syn som naturligtvis inte håller i dagens värld av informationsöverflöd där vi alla är våra egna personliga varumärken.

Men jag upplevde också en mer eller mindre uttalad oro från ledningshåll kring hur hårt man vågar marknadsföra sina program. SR har förvisso ett uppdrag att t ex nå unga (ur sändningstillståndet), men samtidigt finns den här regeln om förhandsprövning, som är minst sagt svårtolkad.

Effekten blir att det blir ett politiskt spel om hur aggressivt SR vågar kliva fram på den digitala arenan, vilket, enligt min uppfattning, enbart leder till färre lyssnare, minskad relevans för svenska folket och i längden sämre utnyttjande av public service-medlen.

Utifrån ett licensbetalarperspektiv vill vi så klart få så mycket journalistik och program ut av pengarna, och så stor effekt som möjligt på de saker som vi tror det kan ge, som demokrati, kunskapsöverföring, folkbildning, och granskande av makten. Den stora kostnaden för att göra programmen och gräva fram nyheterna är ju redan tagen – ska vi gömma undan resultatet då?

Problemet är alltså inte att SR nu ska bli ”för bra” på att nå ut med sina nyheter (och sitt enorma programutbud), utan att de varit historiskt sett alldeles för dåliga på det. 

Sedan att det finns personer inom stora mediekoncerner som vill minska public service uppdrag är en annan sak. Men det är faktiskt ingen som säger just nu.

En till liten detalj är att SR sedan 2011 erbjuder alla sina program och ljud (det finns över 700 000 ljud på SR.se öppet tillgängliga idag) för inbäddning av såväl privatpersoner som kommersiella företag. Det tidningsföretag som känner sig hotat av SR kan alltså enkelt bädda in valda delar av SR:s sändningar, nyhetsklipp och program, komplettera med egna fördjupningar, egna analyser, och dessutom tjäna pengar på det genom att lägga in annonser  på sidorna. Expressen och DN är några av de som till exempel använt Radiosportens direktsändningar under stora fotbollsmatcher på det sättet. Utnyttja detta, i stället för att försöka begränsa radions onlinenärvaro.