Jag åkte på ett hackathon och blev bättre på mitt jobb

Sveriges Radios utvecklingschef Jacob Hamacher välkomnar deltagarna och drar igång 24-timmarshacket.
Hackawaybussen redo att köra iväg deltagarna för en intensiv helg av kreativitet och kodande.

Hackawaybussen redo att köra iväg deltagarna för en intensiv helg av kreativitet och kodande.

Vi pratar ofta om att jobba agilt och i tajta team. Att bryta gamla mönster, sluta utreda, sluta göra alla dessa förstudier, och börja prototypa i stället.
Ibland är vi grymma på det här på Ziggy. Ibland faller vi av olika skäl tillbaka i gamla hjulspår och driver våra projekt enligt vattenfallsmodellen.

Det finns dock ett utmärkt sätt att tvinga sig själv att jobba agilt – sätt tuffa tidsbegränsningar.
Ibland tvingas vi att göra det av praktiska skäl. Men det finns också grymma metoder för att öva på detta. Vi kör ofta workshops med sånt, men ännu bättre är att göra det på ”riktig”. Ett grymt sätt är att åka iväg på ett hackathon.

På ett hackathon måste du och ditt team få ihop något, bygga en digital tjänst, på en extremt kort tid, ofta bara 24 timmar.

Sveriges Radios utvecklingschef Jacob Hamacher välkomnar deltagarna och drar igång 24-timmarshacket.

Sveriges Radios utvecklingschef Jacob Hamacher välkomnar deltagarna och drar igång 24-timmarshacket.

Så var det häromveckan när jag var på Hackaway tillsammans med omkring 40 andra och byggde tjänster kring radio och podcasts, sponsrade av Sveriges Radio.

På ett dygn hann vi i vårt team, bestående av fyra personer, prova en idé, inse att hälften inte var görbart, krisa, diskutera – ofta ganska högljutt – tänka om, få ny energi, faila igen, och sedan göra om allt en eller ett par gånger till.
Det är en otroligt påfrestande process, men också väldigt belönande, både för att man faktiskt når ett resultat, men minst lika mycket för insikterna under arbetets gång.

Jag skulle vilja sammanfatta lärdomarna så här:

  1. Insikt i hur man tar en idé och verkligen försöker förverkliga den, inte bara pratar om det, utan ser hur görbart det är. Och går i mål med en liten del av den.
  2. Insikt i hur svårt detta är.
  3. Insikt i hur många gånger man måste tänka om under resans gång. Varje gång innebär en rätt stor ansträngning på teamet, man måste fatta beslut, bestämma sig för vad som är viktigast, men också en stor glädje när beslutet är fattat.
  4. Insikt i hur viktigt det är att jobba nära andra, strateger, konceptutvecklare, front end, back end. Om man inte jobbar nära varandra hinner man inte se problemen, tänka om och göra rätt.
  5. Glädjen i att skapa, se hur idéer föds och utvecklas. Nya idéer dyker upp genom gamla. När man stöter och blöter en idé händer saker.
  6. Glädjen i att lära. Det här att man tvingas tänka om så många gånger gör att det man tvingas bearbeta mängder av frågeställningar som annars, under ett mer vanligt utredningsprojekt, kanske skulle komma upp till ytan under en lång, lång tid. Nu har vi helt plötsligt lärt oss väldigt mycket om området på kort tid, tack vare att vi tvingade oss själva.
  7. Svårigheten i att hålla ihop ett team, få alla att jobba åt samma håll, få alla att känna delaktighet, speciellt om man inte känner varandra jättebra innan. I vårt team vad vi två från Ziggy som kände varandra rätt bra, en person till som jag lärt känna under våren, men den fjärde personen var någon som ingen annan av oss i teamet hade jobbat med eller kände sedan tidigare. Även om man kan dela visionen, så har alla olika personlig drivkraft. Det är kanske den knepigaste delen, speciellt på ett hack, dit alla åker för att det är kul. Ingen är chef, men alla vill skapa något.

Vad gjorde vi i Team Poddify då?
Jo, vi byggde embryot till en poddportal, som ska göra det lättare att hitta poddar utifrån hur delade och omtalade de är i sociala medier. Och vi kan väl säga att vi bevisade att det var görbart. Vi gjorde varje steg av processen, rent tekniskt, men hann aldrig bygga ihop alla delarna till en fungerande tjänst. Så fort vi alla kan komma loss från familjeliv, sambosar, resor, jobb och allt annat som fyller tillvaron ska vi göra det. Känslan av att kunna skapa fantastiska saker tillsammans kan ingen ta i från oss. Och det tror jag gäller alla som deltog i hacket. Den energi och glädje som skapades, dels när vi jobbade själva med vårt egna projekt, men kanske än mer när man vid redovisningen på slutet såg alla smarta, snygga, roliga, tänkvärda projekt andra hade gjort – den energin finns kvar länge länge.

Kolla gärna in några av de fantastiska projekten som skapades.

Radiolegend gör banbrytande musikradio på Spotify

Efter Klingan i P2 gör nu Wretlind sitt eget radioprogram på Spotify.

När Spotify lanserade möjligheten att bygga appar 2011 arbetade jag på Sveriges Radio. Ganska tidigt dök idén upp i huvudet att man borde kunna kombinera pratljud från radion, såsom mellansnack, prat om låtarna och artistintervjuer, med själva musiken, som låg på Spotify. När Spotify strax senare gjorde det lättare att följa personer och artister, och därmed prenumerera på andras låtlistor, då blev det ännu lättare. Vi satt och experimenterade med sommarpratarna och gjorde spellistor med några pratare och klippte in deras musikval mellan pratet.

Därför är det otroligt roligt att se att den gamla radioprofilen Lennart Wretlind  nu gjort verklighet av visionen. Sedan några veckor gör han sitt gamla radioprogram med världsmusik, fast inte i radion längre, utan som en spellista på Spotify.

Varje program består av en timme musik och prat, med inspelat mellansnack med Wretlinds karaktäristiska röst. Mellansnacket är publicerat som egna ”album” på Spotify, men fungerar egentligen endast när det spelas upp i spellistorna.

Många kanske tycker mellansnacket stör musiken. Men för mig, som lyssnar på program som Wretlinds gamla Klingan, för att hitta ny musik, är det otroligt värdefullt att få veta lite om musiken, och artisten. Sammanhanget, historien bakom, för mig är den otroligt viktig, den gör det lite lättare för mig att placera musiken i ett kontext.

Det fiffiga med lösningen är att rättighetsfrågorna löses automatiskt. Spotify betalar ersättning till musikskaparna, medan den som står för pratet får ersättning från sin uppdragsgivare. Samtidigt kan ”programmet” finnas kvar på Spotify under betydligt längre tid än som oftast tillåts på Sverigesradio.se, där 30 dagar är standard för program med musik. Klassiskt long tail-resonemang – ju mer nischat, ju mer relevant för en viss, smal målgrupp – desto längre livslängd. Och desto mer behov av att använda nya kanaler för att nå ut. Radions klassiska ”här och nu” är mindre relevant än långsiktighet och kvalitet.

Ytterligare en poäng är att public serviceradions innehåll kanske kan nå ut till en ny publik som kanske inte lyssnar på traditionell fm-radio, eller orkar hålla koll på och leta efter programmen på Sverigesradio.se. ”Vi ska finnas där publiken finns” är en devis som radion har, och hela orsaken till att projektet med Spotify och Wimp drogs igång.

Ironiskt nog pensionerades Wretlind från Sveriges Radio i vintras, Det här projektet görs i samarbete med skivbolagen. Har man gjort fantastiska program hela sitt liv så är det svårt att bara sluta. Minns Eldorado med Kjell Alinge, eller kolla in hans intervjuer med legender som Patti Smith, Janis Joplin, Otis Redding och John Lee Hooker.

Nu väntar vi bara på att resten av Sveriges Radio följer i Wretlinds spår och gör sina bästa grejer tillgängliga. Vågar vi hoppas på en ordentlig satsning kring sommarens sommarpratare?

 

Faran med att göra en galen verklighetsbeskrivning

Veckans snackis är bråket mellan TU och ett antal stora dagstidningar å ena sidan, och Sveriges Radio med en ny, mer nyhetsorienterad webb å andra sidan. Ett bråk som mycket snabbt nådde ett uppretat tonläge.

Jag ska inte gå in på turerna kring vem som sagt vad och så, men bråket i sig är intressant av flera skäl.

Det första är att man kan se attacken från TU som ett uttryck för tidningarnas ekonomiska kris. Genom att rikta blicken utåt och fokusera på en annan fiende kan man sluta leden. Och utifrån ett branschperspektiv är det så klart rätt agerat. Det är TU:s jobb att slåss för tidningar, på alla sätt de kan. Samtidigt är det svårt att inte se desperationen i utspelet.

Det stora problemet är dock inte utspelet i sig – det lär klinga ut i medierna inom några dagar – utan vad det gör för förändringsarbetet, som pågår på tidningsförlagen.

Det tidningarna gör är ju att förvränga verkligheten. Genom att beskriva tidningarnas problem på ett ganska oärligt sett ger man en bild som jag inte tror gynnar tidningsföretagens arbete mot bättre lönsamhet online. Det är ingen ny fråga – jag har tjatat om det förut – och jag trodde verkligen vi hade kommit längre.

Rent konkret är det mest uppseendeväckande uttalandet att att public service skulle vara ett hot mot tidningarna, eller kanske till och med det största hotet. Det är ju faktiskt bara trams.Det är bara att titta på trafiksiffrorna.  Tar man bort SR från listan, hur stor del av konkurrensen skulle försvinna? Vi talar om några procent. Räknar man sedan i sidvisningar som mer speglar faktiskt mediekonsumention, eller i tillbringad tid, och det blir uppenbart att tidningarna borde rikta fokus mot Facebook, Google, Instagram, och andra sociala medier i stället. DET är det den unga publiken gör i stället för att läsa deras nyheter. Bengt Ottosson är förvisso inne på detta i den här intervjun, men det är inte riktigt så man presenterat det utåt.

Diskussionen om konkurrens är också märklig. Kanske är den viktig för högsta cheferna att ha, av principella skäl. Men alla som suttit på de här redaktionerna vet hur snacket går, det klart att SR konkurrerar med Aftonbladet, att DN konkurrera med AB, Svd, osv. Alla jämför sig med varandra hela tiden. ”Vad gjorde de som var bra, vad gjorde vi bättre?” och, tyvärr lite för ofta ”ha, nu var vi x minuter snabbare”.

Men i grund och botten är ju den konkurrensen bra. Allt blir bättre av konkurrens. Lyckligtvis har vi nått så långt att de flesta nyhetssajter idag vet värdet av att profilera sig med unikt material, egna anslag, egna röster, i stället för att konkurrera i den breda fåran.

Intressant angående det är att föremålet för konkurrensen, Aftonbladet.se (som nämns i originalartikeln i Radiotidningen), har av någon anledning inte gett sig in i debatten. Kan det månne vara så att Jan Helin faktiskt inte känner sig speciellt hotad? SR är trots allt en trög supertanker i jämförelse med Helins snabbfotade armada av små, snabba attackfartyg.

Uppdaterat: Jan Helin har kommenterat bråket nu:

”Här är det meningen att Aftonbladet ska rasa mot Sveriges Radios nya sajt eftersom en artikel i SR:s personaltidning säger att de nu vill bli ”den självklara nyhetsförmedlaren på webben” och ett alternativ till Aftonbladet, som i dag är den överlägset största digitala nyhetsförmedlaren.

Jag försökte bli arg en stund i onsdags. Det gick inte så bra. Jag blev mest förundrad och försjönk i grubblerier.”

Den stora faran är ändå vad den här typen av utspel ger för effekt internt, gentemot kollegor och alla i tidningsbranschen som jobbar på att hitta de nya affärerna online.

Vad sänder man för signaler när man menar att SR är det stora hotet? Om detta skulle stämma så borde väl tidningarna redan ha tjänat miljoner på sina webbar, om SR nu haft en icke-nyhetsinriktad webb sedan 1995?

Genom att rikta fokus på andra aktörer riskerar det egna arbetet bli lidande. Journalisterna som jobbar på tidningarna, ska de tror på detta?
Affärsutvecklarna som letar nya intäkter, ska de tro på detta? I så fall spelar det ju inte så stor roll vad de gör så länge public service får härja fritt på nätet. Eller?

Nej. Såklart. Den tolkningen är ju helt galen.

Jag är rätt övertygad om – och jag tror de flesta tidningschefer innerst inne håller med om det – att vägen framåt för tidningarna är att hitta nya sätt att tjäna pengar – må det vara betaltjänster eller smartare, modernare, mer effektiva annonslösningar. Men det kräver ju att man förändrar sitt interna sätt att jobba, att journalisterna slutar se annonser som något ont, och att säljarna får en större förståelse för läsarna/besökarnas behov.

Gamla sanningar måste revideras. Inte för att vi vet vad de nya är eller kommer att bli, men för att vi vet att vi måste hitta nya.

Behovet av innovation och nya satsningar är större än någonsin. Att då ägna sig åt låtsas som att problemet är något annat blir bara kontraproduktivt. 

I ett större sammanhang kan vi så klart diskutera vad vi ska ha public service till. Jag arbetade ett år i Radiohuset och har den största respekt för den journalistik som görs där.

Utmaningen, som jag ser den och som jag tror jag delar den synen med många andra som jobbar med digitala medier, är att SR har så förbaskat svårt att nå ut med allt bra som görs.

Mycket av det stammar ur en gammal tradition där marknadsföring och sälj ses som något fult. ”Journalister ska göra radioprogram, inte marknadsföra dem.” En syn som naturligtvis inte håller i dagens värld av informationsöverflöd där vi alla är våra egna personliga varumärken.

Men jag upplevde också en mer eller mindre uttalad oro från ledningshåll kring hur hårt man vågar marknadsföra sina program. SR har förvisso ett uppdrag att t ex nå unga (ur sändningstillståndet), men samtidigt finns den här regeln om förhandsprövning, som är minst sagt svårtolkad.

Effekten blir att det blir ett politiskt spel om hur aggressivt SR vågar kliva fram på den digitala arenan, vilket, enligt min uppfattning, enbart leder till färre lyssnare, minskad relevans för svenska folket och i längden sämre utnyttjande av public service-medlen.

Utifrån ett licensbetalarperspektiv vill vi så klart få så mycket journalistik och program ut av pengarna, och så stor effekt som möjligt på de saker som vi tror det kan ge, som demokrati, kunskapsöverföring, folkbildning, och granskande av makten. Den stora kostnaden för att göra programmen och gräva fram nyheterna är ju redan tagen – ska vi gömma undan resultatet då?

Problemet är alltså inte att SR nu ska bli ”för bra” på att nå ut med sina nyheter (och sitt enorma programutbud), utan att de varit historiskt sett alldeles för dåliga på det. 

Sedan att det finns personer inom stora mediekoncerner som vill minska public service uppdrag är en annan sak. Men det är faktiskt ingen som säger just nu.

En till liten detalj är att SR sedan 2011 erbjuder alla sina program och ljud (det finns över 700 000 ljud på SR.se öppet tillgängliga idag) för inbäddning av såväl privatpersoner som kommersiella företag. Det tidningsföretag som känner sig hotat av SR kan alltså enkelt bädda in valda delar av SR:s sändningar, nyhetsklipp och program, komplettera med egna fördjupningar, egna analyser, och dessutom tjäna pengar på det genom att lägga in annonser  på sidorna. Expressen och DN är några av de som till exempel använt Radiosportens direktsändningar under stora fotbollsmatcher på det sättet. Utnyttja detta, i stället för att försöka begränsa radions onlinenärvaro.