in sociala medier

Friends, ni vet ju att filter inte funkar, varför gör ni sånt här?

Näthatskollen gillade inte att jag hade bloggat och citerat Carl Bildt när han svor.

Det blev lite diskussioner i mitt facebookflöde i fredags efter att antimobbningsorganisationen Friends hade lanserat en ny version av sin facebookapp mot hat och mobbing på Facebook. Appen, Näthatskollen, kommer efter att den förra fb-appen, Mobbningssimulatorn, blev stoppad.

Appen bygger på att den analyserar ord i facebookstatusar, och utifrån detta varnar för olämpliga uppdateringar, och sätter någon sorts allmänt betyg på hur juste man är på Facebook.

Flera personer, däribland Christian Gillinger och Ulrika Good,  påpekar det stolliga i sättet att analysera statusuppdateringar på det här sättet. En simpel ordräknare räcker helt enkelt inte.

”Ja, ja, det viktiga är väl att man visar på problemet”, kan man kanske då invända.
Ja, om ”problemet” är att det förekommer mobbning på Facebook, då är det väl rätt.

Tyvärr tror jag inte det är så enkelt.

Kruxet är att kampanjen kan få oss att tro att mobbning är så enkelt och synligt som att det skulle gå att se på val av ord. Min erfarenhet är tvärtom att mobbning och trakasserier oftast formuleras mycket mer subtilt än så. Barn lär tidigt exakt hur de ska formulera sig för att retas lagom mycket, utan att riskera att åka dit på ett enskilt yttrande eller enstaka händelse. Mobbning är ofta en serie av små elaka hånanden, vart och ett tillräckligt litet för att undvika reprimand, men sammantaget blir de en tjock mur av elakheter som drabbar den utsatte. Allt för att göra det enklare att backa om man blir påkommen av någon vuxen, eller någon annan med auktoritet, ”Äh, det var bara ett skämt”.

Genom att hävda att det var ett skämt kan barnen enkelt prova sig fram för att hitta exakt hur långt de kan gå, utan att riskera något. Jag har själv sett det på nära håll många gånger.

Det kan låta cyniskt, men ofta är det nog bara ett sätt för barn, när de är på väg att bli större barn, eller ungdomar, att prova sig fram. Att se hur de kan uttrycka sig för att klättra på den alltid närvarande statusstegen.

Tittar man på nätdiskussioner är det samma sak där. Redan för tio år sedan försökte man sig på att filtrera på ord för att få bort fula ord, men hela tiden överlistades systemet av människan. Man satte in stjärnor mellan bokstäverna. Bytte ut bokstäver mot siffror. Skapade egna hemliga koder.

Det enda som har funkat är faktiskt att ha människor som granskar och modererar samtalet. 

När kommentatorsdiskussionen blossade upp för två år sedan, i samband med att flera stora tidningar drog ned på möjligheten att kommentera på deras sajter, hade jag en diskussion med entreprenören Anton Johansson om teknik kontra redaktörsskap. Jag hävdade att det krävs redaktörer för att styra tonen i debatten, Anton menade – som jag minns det – att tekniken redan finns för att moderera samtalet, och pekade på Reddit som exempel. Oavsett vem av oss som har rätt så bygger även Reddit på mänskig medverkan i form av medlemmarnas bidrag. På samma sätt är Facebook helt beroende av att medlemmarna rapporterar in överträdelser, det är omöjligt att ha koll annars.

På Ziggy arbetar vi just nu med ett projekt med Centrum för Lättläst där vi tar fram ett kommentarsfält som även personer som har olika former av funktionshinder ska kunna använda. En tydlig sak vi ser där (vi har precis genomfört en förstudie i form av en målgruppsanalys) är olika folk uttrycker sig online, och hur svårt det kan vara att förstå vad som händer, i en artikel, i en text eller i ett kommentarsfält. Det sägs så mycket mellan raderna, och olika människor, från olika kulturella sfärer, olika intressegrupper i samhället, i olika kontext, uttrycker sig på så olika sätt.

Att förstå ett samtal skrivet i text är faktiskt en djupt komplicerad process som kräver hela vår kunskap som kommunicerande människor. Än så länge är det omöjligt för maskiner att klara av detta, variationerna är för stora. Den stora faran med kampanjer som Näthatskollen är att vi förleds att tro att det räcker med smarta filter för att bli av med mobbningen och trakasserierna. Och ingenting kunde vara mer fel. Behovet av mänsklig närvaro i samtalen på nätet har nog aldrig varit så stort som idag.

Egentligen är det här samma diskussion som vi haft om filter som ska kontrollera vad våra barn gör på internet. Jag trodde faktiskt vi kommit längre idag än att vi fortfarande tror det kan räcka med ett filter. Alla som jag pratat med i den här diskussionen har så länge jag minns betonat hur viktigt det är att vi talar med våra barn om vad man gör online, och numera också om hur man uttrycker sig online. Kanske är det samarbetet med antivirusföretaget Norton som gör att Friends gör detta, men det känns ändå väldigt märkligt.

Det positiva med hela näthatsdebatten är att diskussionen om vad som är okej att säga och inte sprids till allt fler, inte bara oss mediemänniskor. När Hannah Graaf bloggar om det hat som hon och hennes inte särskilt kända man tvingas utstå – och får positiv respons, ja, då ger det i alla fall mig hopp. Friends kampanj, däremot, gör mig bara ledsen.

 

  • Olle Cox

    Hej,

    Tack för att du lyfter så viktiga tankar om hur vi är mot varandra på nätet, jag kan inte hålla med dig mer om det du skriver.

    Näthatskollen är en kampanj från Norton by Symantec, där Friends har varit en del i processen av framtagandet men där vi inte är avsändare för applikationen. Förstås är vi alla helt överrens om att ett filter aldrig kan fånga komplexiteten kring uppkomsten av kränkningar, trakasserier och diskriminering. Inte heller kan det någonsin vara lösningen på samma saker.

    För att förebygga, främja och stoppa mobbning, oavsett arena, krävs bra kartläggningar, djupa analyser och skapandet av konstruktiva kort- och långsiktiga åtgärder. Analyser där variabler såsom individuella faktorer, stämningen i klassen, skolans arbete med sin trygghet och förståelsen av hur detta förhåller sig till normer på en samhällsnivå ska vara med.

    En enskild kampanj, såsom till exempel mobbningssimulatorn i höstas, har aldrig haft som ambition att fånga allt detta, eller för den delen lösa problematiken. Istället handlar det om att via mediala kanaler belysa en fråga. I fallet med Näthatskollen har syftet aldrig varit att lösa eller fånga komplexiteten kring användandet av ord på nätet, snarare handlar det om att rikta ljuset mot oss själva som vuxna för att få oss att fundera kring hur vi var och en bidrar till klimatet på nätet.

    Stiftelsen Friends genom Olle Cox

    • http://zackrisson.net Mikael Zackrisson

      Tack för förtydligande Olle.

      Det ju intressant att ni distanserar er från Näthatskollen, för när den lanserades var ni som avsändare minst sagt tydliga. http://www.resume.se/nyheter/pr/2013/05/07/friends-distanserar-sig-fran-nathatskollen/

      Sedan kvarstår min kritik i form av kampanjens utformning. Om syftet är att vi vuxna ska fundera på hur vi uttrycker oss på nätet så funkar det inte särskilt bra, eftersom den reagerar på så många helt vanliga ord som ”hänga”, ”gay”, som Gillinger påpekar. Effekten blir ju tyvärr bara att det framstår som löjligt, inte lyfter ett problem.

  • Pingback: Tredje gången ogillt för Friends | No size fits all()